Superhjältecape

Publicerat: 27 juni, 2017 i Okategoriserade

Jag iakttar honom medan han strosar omkring i trädgården. Han älskar friheten av att bara vara. Vinden tar tag i löven och Neo stannar till och njuter av ögonblicket. Han älskar när löven fladdrar i vinden. De små ögonblicken i vardagen som han verkligen tar tillvara på, njuter för fullo. Det är så enormt vackert att se, livsnjutaren. Det skulle nog var och en utav oss behöva ta tillvara på lite mer frekvent.

Bakom honom fladdrar hans osynliga superhjältecape. Inte alla som ser den, men jag gör. Capen har virats om honom för värme i tuffa tider och därefter vecklats ut när fighten vunnits. För varje kamp som besegrats växer sig capen allt större. Jag ser den i varje fotsteg denna människa tar på jordens yta. En evig följeslagare sen födseln. Det var ofta att jag bara vill skrika ut det som ett värdsligt eko, för alla att höra. Men på senare tid så har det begäret minskat. Jag vet vilken enastående människa detta är och det räcker.

10 år. 36kg. En pojke som snart är ikapp sin mor. För 10 år sedan var detta så omöjligt att tanken inte ens existerade. Till det har vi nu hunnit komma. Jag måste nypa mig ganska rejält i armar och ben för att försöka förstå. Så hårt att det blir blåmärken. Årsdagen kommer och årsdagen passerar. 10 gånger nu. Tvåsiffrigt.

Från den lilla sköra fågelungen i kuvösen med mekaniska andetag till en pojk som varje kväll innan han somnar säger” mamma, äkar dig”! Och vet ni vad gott folk? Det kan jag leva på i all oändlighet. Till stjärnorna och tillbaka och allt det där. 

Grattis min underbara son på din 10årsdag! (26/6).  Önskar av hela mitt hjärta att jag kunde berätta för dig vilken fantastisk vacker människa du är. Men du kanske redan vet? Jag hoppas innerligt det. Det skulle vara lite av en dröm som går i uppfyllelse för mig.

Annonser

Fira livet!

Publicerat: 9 juni, 2017 i Okategoriserade

Jag har ett väldigt starkt minne från tiden när vi låg på Neontalen i Karlstad. Vi pratade med några sköterskor om hur natten hade varit. När vi kom in i Neos rum så berättade sköterskan att så fort vi hade börjat prata hade Neos hjärtslag och satration stigit. Det mina kära vänner får ett föräldrahjärta att kämpa oavsett hur nedkörd botten man är. Han reagerade på våra röster, kände igen dem och blev glad. Det osynliga bandet finns där från den allra första stund. Ett band som aldrig kan brytas. Du och jag mot världen.

Jag satt och drömde mig bort i det minnet tidigare idag. Bandet är kvar. Starkaste än någonsin och här är vi snart 10 år senare. Kan ni förstå att Det har blivit år? Den första tiden i Neos liv så fick man ta minut för minut, timme för timme. Som senare blev dagar, veckor, månader och sedan något så underbart som år. 

Snart 10 år senare går denna fantastiske pojke ur 3:an. Till hösten är det mellanstadiet för hela slanten. Det är så stort för oss. Han kämpade sig kvar, han fick växa och gro och bli en skolpojke. Växa och gro till en oerhört vacker människa. Det är en enorm tacksamhet över det. Om vi hade vetat detta när vi fick ta minut för minut. Att denna lilla fågelunge en dag ska få börja skolan.

Jag stolt som en tupp. Stolt som en Neomamma bara kan vara. Så stolt så det känns som jag bokstavligt talat kan spricka. 

Det är något visst med sommarlov ändå. Det pirrar och sprakar i hela kroppen. När man själv var liten så gick man och väntade på de där sommarlovet och det pirrade i hela kroppen. Än idag så är det så men fokuset har skiftats. Nu är det för Neo och det står för liv. Fira livet!

Jag vet att det är många föräldrar som kämpar med hull och hår för att deras älskade barn ska få rätt till en bra skolgång. Gällande den biten så har vi aldrig behövt kämpat. Det har bara runnit på och vilken oerhörd lättnad och oerhörd glädje det är. Jag vet att jag har skrivit det fler gånger men det tål verkligen att upprepas, Neo har världens bästaste lärare. Han kunde helt ärligt, med handen på hjärtat, inte fått bättre. Som han har utvecklats tack vare dom. Dom har gjort allt och lite till. Underbara älskade människor, Tack! Tack för att ni har gjort detta möjligt för Neo. Tack tack tack❤️.

15 år tillsammans 

Publicerat: 29 maj, 2017 i Okategoriserade

15 år tillsammans. 1 år som gifta.

Fjärilarna fladdrar högfrekvent i hela kroppen så det känns som om jag ska lyfta och hjärtat bankar hårdare än hårdast. Om det skulle vara en möjlighet så skulle jag vilja ha din närvaro vid min sida livets alla sekunder och aldrig någonsin tröttna. 

Efter dessa år som gått så älskar jag dig bara mer för varje dag som passerar. Hur de nu ens är möjligt att kunna älska dig mer än vad jag redan gör.  Jag tycker det är häftigt att 15 år senare fortfarande känna sig nyförälskad. Att känna pirret i magen, som bubblande sockerdricka. Att känna den där saknaden att jag fortfarande skulle trotsa väder och vind för att cykla hem till dig som jag gjorde för 15 år sedan i spöregn bara för att jag saknade dig så innerligt. Inget har förändrats.

I dig har jag funnit min bästa vän. Den som jag vill leva hela mitt liv med och mer där till. Som den där låten ni vet ” I wanna live with you even When we are ghosts”.

Varje kärlekssång får mig att tänka på dig, på oss. På allt vi kämpat oss igenom ,tillsammans, och kommit ur fighterna starkare än någonsin. 

När orden ‘jag älskar dig’ inte räcker till, när de känns obetydliga med tanke på allt man känner i hjärteroten  så är det de där små sakerna i vardagen som visar vad kärlek är.  

När du är och handlar och köper med något som du vet att jag tycker om utan att jag har bett om det. Jag älskar att krypa upp i din varma famn och känna att inget i världen kan just i denna kan stund skada mig. När du lägger upp min mat fint på tallriken medan nu bara slänger på din. Jag älskar att du alltid vänder dig om för att se min reaktion när det är något roligt på tv:n. Jag älskar när du tar din gitarr och spelar våra sånger, dom som du själv har skrivit,  tårarna och gåshuden är då ett faktum. Jag älskar att titta på dig när du inte vet om att jag gör det och att hjärtat rusar kommer som ett brev på posten. Jag älskar att snosa på din hals och få dra in din doft den gör mig alldeles vimmelkantig. Jag älskar att du alltid kan få mig att skratta. Jag älskar alla pussar jag får på morgonen innan du åker till jobbet och dina tröjor som jag ligger och snosar på, som luktar dig, när jag sover ensam. Jag älskar när vi varit borta ifrån varandra ett tag och Ögonblicket då våra ögon möts igen, då är jag komplett.

Grattis på årsdagen och bröllopsdagen älskling och mer ska det bli. Tills vi är gamla och grå❤️.

Jag sitter ihopkurad på en liten klaustrofobisk toalett som är belägen på Neontalavdelningen i Uppsala. Det är en varm och fin sommardag utomhus men på min insida är allt i denna stund fruset till is. En insida som i denna stund aldrig mer kommer kunna känna liv. Just där och då så letar sig de jobbigaste av tankar fram. En tanke som ingen mamma eller pappa någonsin vill ha i sitt huvud. Det är en tanke och känsla som gör att man inte längre vill finnas till. Nu är våran resa slut. Så var tankejargongen.

Jag kryper ihop ännu mer, håller om mina ben för allt vad jag är värd. Håller så hårt att armarna nästan krampar. Hela jag bara skakar och tårarna forsar som om det aldrig skulle finnas något slut på dom. Det kändes som livet sögs ur mig. Där satt jag alldeles själv på ett toalock och väntade. Väntade på att få höra om ditt hjärta fortfarande slog. Väntade på om du skulle stanna kvar hos oss. Kan nog från djupet av mitt hjärta säga att det har varit en av de absolut jobbigaste minuterna i hela mitt liv.

Tidigare samma dag så satt jag och Neo känguru. Det var den bästa stunden på hela dagen. Att få känna hans lilla lilla kropp mot min, att få känna hans värme. Att få känna hans små andetag  med hjälp av respiratorn. Att få känna honom leva ytterligare en dag.

Vi låg och tittade på en film. Kan än idag inte se den filmen utan att insidan får panik. Den är så starkt förknippad från dessa minuter av vårat liv. Jag känner att något inte är som det ska. Den där känslan i hjärtat som får en att känna sig så oerhört illa till mods. Vi tillkallar personal och berättar om min oro och de kikar men hittar inget. Alla värden ser bra ut men något är verkligen inte som det ska. Hela min kropp skriker att något är fel. Det går en liten stund och jag reagera hela tiden på att Neo beter sig annorlunda och låter annorlunda. Personalen kommer igen och kikar men hittar inget konstigt. Efter det känns allt som en tjock jävla dimma. Det kändes som livet tog en pause där och då och man kröp ännu längre in i den där neontalbubblan man hade omkring sig. Den där bubblan man går in i för att orka med.

Neo dimper i sautrationen, oerhört fort och oerhört mycket. Jag kan än idag se skärmen framför mig där siffran 1 visar hans syrenivå i kroppen. Den ska ligga närmare 100. Det forsar in läkare och neontalsköterskor. Då menar jag verkligen forsar. Det går från att vara en väldigt lugn och tyst avdelning till det totalt motsatta. Nu är det bråttom och någonstans där i kaoset runt om Neos kuvös, intensivt plingade maskiner och skärmar som indikerar att nu är det akut så stänger jag av mig själv. Vid den tidpunkten känner jag att nu orkar jag inget mer. Min hjärna är överbelastad av allt. Finns inte min son så finns inte jag.

Det visar sig att Neos respiratortub har glidit upp och har inte kunnat hjälpt Neo med andningen. Neo har legat och kämpat med allt han har för att kunna andas själv och till slut så orkade han inget mer. Alla hans krafter är förbrukade. Min krigare har kämpat efter luft. Den där lilla lilla fågelungen har kämpat för att kunna andas. Vid den tidpunkten var han ca 1-2 veckor, då han var som allra minst med sina ca 650 gr.

Jag orkade inte se något mer och på något sätt hamnade jag på en toalett med låst dörr, ihopkrypandes till en liten krampaktig boll. Jag bad till högre makter (är inte troende) om att allt skulle gå bra. Vid dessa vägskäl i livet så tror man på vad som helst så länge det kommer gå bra i ren desperation. Hoppet är det sista som överger en och då lägger man det allra sista hopp man har till högre makter. Man ber för allt vad man är värd. Man ber till allt och alla. Jag sa: snälla gud låt Neo leva, låt honom få stanna kvar hos oss. Det upprepade jag om och om igen. Mitt hjärta orkar slå för oss båda.

Efter ett tag kommer Tony. Jag släpper mitt hårda grepp om mina knän och stålsätter mig så gott det nu går för att höra hur det gått. Läkarna hade efter lite om och men fått ner i ny tub och värdena började sakta klättra sig uppåt igen. Vi hade en mycket medtagen liten Neo. Väldigt trött och sliten efter allt kaos. Jag kan inte med alla ord i universum försöka förklara alla känslor som strömmade i mig. Först den obeskrivliga paniken och maktlösheten att nu är kanske allt över till den ofantliga glädjen att hans lilla lilla men starka starka hjärta fortfarande slog. Lättnaden över att det trotts allt gått bra. Önskade så att jag kunde förmedla detta till er men det är något man själv måste uppleva för att verkligen kunna förstå. På en Neontalavdelning är verkligen livet som en tunn skör tråd. Där livet och döden går hand i hand.

Denna kaotiska situation har förevigt ändrat mig som människa. Förändrat mig till det bättre. Att bokstavligt talat få känna att livet är så skört och att allt verkligen kan vändas på några få sekunder får en att ändras. Det gör en innerligt och förevigt tacksam och ödmjuk. Sekunder som handlar om liv eller död. Jag tar inte saker förgivet längre. Jag är så tacksam över det liv Neo kämpade sig kvar vid. Jag har blivit väldigt god vän med min mammainstinkt och med min magkänsla. Säger den att något inte står rätt till så är det oftast så. Jag har lärt mig att aldrig ge upp och jag har lärt mig att tro mer på mig själv.

Jag har lärt mig att jag är så mycket starkare än vad jag tror och jag ska kämpa med allt jag har för dig och din bror tills mitt sista andetag. Det är det minsta jag kan göra ♥

Alvin 3 år!

Publicerat: 26 augusti, 2015 i Alvin

Den 18/8 fyllde denna fantastiska lilla människa hela 3 år! Och jag måste väl skriva de där standardorden som vi föräldrar använder oss så flitigt utav, vad tiden går fort! Det känns som igår som man låg på förlossningen och var sådär obeskrivbart lycklig över att denna pojk hade mött världens ljus. När jag tittade på denna lilla människa och minns att jag hade så svårt att ta in att denna vackra pojk kommit till just oss.

Det kom som en chock efter förlossningen att du haft det väldigt tufft i magen. Efter några månader så vaknade den där mammainstinkten till liv. Den petade lite försiktigt på mitt hjärta för att få min uppmärksamhet över att något inte riktigt var som det skulle. Jag såg och kände att Alvins vänstra kroppshalva var stelare och tänkte då direkt på hans tuffa tid i magen och ordet cpskada pluppade upp per automatik. Vad jag inte visste då var att jag redan då själv ställt rätt diagnos. De flesta jag berättade det för viftade bort det. Sa att jag inbillade mig och att jag leta fel iom allt vi gått igenom med Neo. Fast det var ju allt som vi gått igenom med Neo som gjorde mig uppmärksam väldigt tidigt. Jag skulle vilja säga liverfarenhet. Jag gav mig inte. För som jag skrivit tidigare så har den där mammainstinkten och jag blivit väldigt goda vänner. Jag litar på den och den visade sig ha rätt även denna gång.

Alvins svar på hjärnröntgen kom som ett knytnävsslag i magen. Skadan är stor, större än vad man trott. Med tanke på hjärnskadans omfattning så är han så oerhört ”fin” i brist på andra ord. Framtiden får utvisa hur allt kommer bli men det är oerhört frustrerande av att vara så maktlös. Men det är så det får bli. Vi ska göra allt i vår makt att han ska få det bästa liv. Det liv som han är värd!

Det har varit oändlig lycka och samtidigt sorg över att livet tog den riktning som inte riktigt vad tänkt. Men å andra sidan när brukar livet gå spikrakt? Det går upp och det går ner, krokigt.

Nu kommer det där ordet tacksam igen. Jag är en ganska så flitig användare av just de ordet. Jag har så mycket här i livet att vara så innerligt tacksam för. Trotts den ogästvänliga miljön inne i mammas mage orkade du klänga dig kvar till livet. Du orkade hela vägen. Precis som din bror så är du en kämpe utan dess like.

Jag tittar tillbaka på förlossningsbilderna ibland och det är både magi och rädsla inbakat tillsammans. Alvin var kritvit när han föddes. Han skrek på en gång när han kom ut men trotts det så var han kritvit. Han blev aldrig så där röd och rosig om kinderna som man ska bli. Han kunde inte syresätta sig pga anemin han lidit av så länge. En nyfödd ska ligga närmare 200 i hb när de föds, Alvin hade 52. Det var ett litet under att han faktiskt orkade med förlossningen så bra som han faktiskt gjorde och att han orkade skrika när han kom ut. Mammas lilla kämpe. Det skär som tusen små glasbitar i hjärtat över att han kämpat för sitt liv i magen under längre tid utan våran vetskap. Fantastiska underbara pojke!

Det är en ren fröjd att få se dig växa upp. Att se dig upptäcka världen och utvecklas till den vackra lilla själ som du är. Omtänksam,godhjärtat, full i bus, relationen till din bror som du lär så oerhört mycket, nyfikenheten som lyser i dina stora blåa ögon, mod,vilja,envisheten. Jag skulle nog kunna hålla på i en livtid med att försöka skriva ner alla fantastiska ord om dig mitt hjärta.

Stort grattis min vackra pojke på födelsedagen!

♥Tänk att jag har äran att få dela livet med superhjältar!♥

P1050101

För 8 år sedan…

Publicerat: 27 juni, 2015 i Kärlek, Neo
Etiketter:, ,

För 8 år sedan så hade mitt och Tonys liv bokstavligt talat vänts upp och ned. Livet förändras drastiskt för alla när man blir mamma och pappa men det var inte riktigt såhär vi hade tänkt att det skulle bli. Jag minns väl än idag när jag hoppade över kapitlet i ‘Ett barn blir till’ som handlade om förtidigt födda. För det händer ju inte oss. Naiv som man var. Även fast jag skulle ha läst det så kan man aldrig någonsin förbereda sig inför det. För det säger pang. För oss sa det pang helt oförberett. Livet kan verkligen ändra riktningar på några få ynka sekunder. De där sekunderna som förändrar allt och det hände oss.

För 8 år sedan så hade vi blivit föräldrar för allra första gången, föräldrar till ett litet mirakel. Till en riktig kämpe. För 8 år sedan (26/6) föddes en liten fågelunge som i skrivandets stund var ca 1 1/2 dygn gammal. Som låg där i kuvösen med sina 650 gr och kämpade för allt vad han hade. Han låg och kämpade för sitt liv. En kamp som varken jag eller Tony kunde göra åt honom men vi önskade inget annat att vi kunde ta hans plats. Det enda vi kunde göra var att se på, att ligga känguru, sjunga och viska de vackraste ord i hans lilla öra i förhoppning om att de skulle alstra lite extra energi i det där lilla men ack stora krigarhjärtat. Hålla hans lilla hand där hans fingrar var lika tjocka som tändstickor.

Nu i efterhand inser jag verkligen hur sjuk han faktiskt var. När man var mitt uppe i det så fanns det inget annat alternativ. Detta var bara tvunget att gå vägen. Man stängde av på ett sätt vilket får en att faktiskt orka med allt så gott de nu gick. Men nu när åren gått så inser jag verkligen hur sjuk han var. Han kunde ha dött. Nu är jag så innerligt j*vla obeskrivbart lycklig att jag inte behöver tänka de tankarna men han kunde faktiskt gjort det. Med alla de komplikationer som han stötte på under hans allra första tid i livet. Han orkade och kämpade sig igenom allt. Han är verkligen den starkaste människan jag någonsin mött och jag har äran att få vara hans mamma. För det är verkligen en ren och skär lycka!

När jag ser honom idag med sina  32 kg jämfört med 650 gr så jag kan inte riktigt greppa att han varit så liten. Att han har kämpat så hårt, att han har upplevt mer saker än vad en människa gör på en hel livstid. Det känns som man tittat på någon annan inte att det var vi. Jag vet att jag har skrivit det förut. Varje kväll innan jag ska lägga mig så går jag in för att höra de där andetagen och ibland lägga örat mot hans bröstkorg för att höra det starkaste hjärtat slå. Det är verkligen som ljuvlig musik i mina öron. Att han kan andas själv. Inga mekaniska andetag med hjälp av en respirator. Jag kommer nog aldrig sluta med att göra detta för det skänker mig en sådan obekskrivbar tacksamhet över livet. Livet som pågår här och nu och han är den del av det.

Jag älskar honom mer än vad ord någonsin kan beskriva. De kommer inte ens i närheten av allt jag känner. Han är en sån fantastiskt fin människa på utsidan och insidan. Han äger förmågor som jag aldrig kommer komma i närheten utav. Han är helt enastående. Känner hur mina ögon tårfylls när när skriver och tänker på det!

Stort Grattis underbaraste älskade Neo (26/6). Stort grattis på din 8årsdag. 8 år på denna jord. Du gör mig till en bättre människa varenda dag och du visar mig saker här i livet som jag inte kunnat se utan din hjälp. Tack för allt du är underbara unge. Jag är så förbannat evigt tacksam att du kämpa dig kvar! ♥

DSC00050

P1030736

 

Vår kärlekshistoria

Publicerat: 6 maj, 2015 i Kärlek

Du är min allra första pojkvän. Då inkluderar jag hela mitt liv. Du är min allra första. På ett sätt så känns det som om det är dig som jag gått väntat på hela livet. Tänk att ha den turen att finna sitt livskärlek på första försöket. Du kom in i mitt liv som en frisk fläkt och på ett sätt räddade mig. Jag har haft perioder i livet då jag mått väldigt dåligt och du kom och fångade upp mig i dina armar. Du visade mig att livet kan vara ganska fantastiskt om man får äran att dela det med rätt person.

Vi var 17 år när våra blickar möttes för första gången. Det var där och då som mitt liv började på riktigt. För mig var det kärlek vid första ögonkastet, eller ja så mycket kärlek som det nu kan vara vid första ögonkastet. Jag vet att det låter så klycheartat men det kändes verkligen så. Efter det ögonblicket så har jag aldrig kunnat sluta titta på dig. Det har alltid varit du.

Tänk att dessa känslor som jag hade då var ömsesidiga fast det visste jag inte till en början. Feg som jag var så tog till hjälp av vad som då hette lunarstorm. Där jag skickade ett meddelande. Kan ni förstå lyckoruset jag fick när han faktiskt svarade? Hjärtat bara fullkomligt bankade i bröstkorgen på mig.

Jag minns första kramen och pussen som det vore igår även fast det snart är 13 år sedan. På en kall och regnig försommarkväll stod vi och huttrade tillsammans.  Det krävdes ytterligare en träff innan det blev du och jag, 29 maj 2002, Pojkvän och flickvän.  Jag har aldrig varit så nervös i hela mitt liv som jag var den dagen då det blev vi. Hjärtat bankade som sjutton och fjärilarna i magen fick knappt plats. Det var inte mer komplicerat än så då. Det komplicerade kom senare i livet. Det var en förälskelse utan dess like och jag trodde att man inte kunde älska en människa så mycket som jag gjorde. Du läkte alla mina sår bara sådär.

Vi flyttade ihop efter studenten och några år senare väntade vi vårat första barn. Livet vändes upp och ned, oerhört oväntat. Ut kom en liten fågelunge och våran relation sattes verkligen på prov, både just då och även framtiden med allt vad det innebär att ha barn med funktionsnedsättning. Har läst att det inte är helt ovanligt att par går skilda(nu drar jag verkligen inte alla över en kam) vägar men i vårat fall blev det tvärtom. Vi blev starkare. 5 år senare väntade vi syskon till våran Neo och ja ni flesta som läser vet ju redan hur den resan blev.

Allt har verkligen inte varit en dans på rosor. Livet har inte lyckliga slut hela tiden. Det går upp och det går ner, som en bergodalbana.  Men efter det vi har gått igenom tillsammans så känns det som att vi fixar allt. Kärleken har alltid funnits där men tiden till att vårda den har varit nästan obefintlig. Nu har vi efter mycket pusslande  hittat en fin balans i livet. De tuffa småbarnsåren börjar lugna ner sig och det finns mer tid att spendera tillsammans.

 Jag tycker orden jag älskar dig har blivit väldigt klena om man ska jämföra dem mot alla de känslor som cirkulerar inom mig. Det är oerhört frustrerande att inte kunde förklara. Ibland önskar jag att du för en kort sekund kunde krypa in i mitt inre, i mitt hjärta för att få ta del av allt.

När ord inte kan användas fullt ut så är det de där små sakerna i vardagen som visar vad kärlek är. När jag hör bilen köra upp på våran garageuppfart och hjärtat börjar slå fortare och allt detta går på automatik. När jag hör dig sätta nycklarna i dörren och öppna. När ja vet att du ska komma hem en ca tid och går och tittar efter bilen även fast jag vet att jag kan höra den komma. När du är och handlar och köper med något som du vet att jag tycker om utan att jag har bett om det. Jag älskar att krypa upp i din varma famn och känna att inget i världen kan just i denna kan stund skada mig. Jag älskar att du lägger upp min mat fint på tallriken medan nu bara slänger på din. Jag älskar att du alltid vänder dig om för att se min reaktion när det är något roligt på tv:n. Jag älskar när du tar din gitarr och spelar våra sånger, tårarna och gåshuden är då ett faktum. Jag älskar varenda minut av livet som vi spenderar tillsammans. Jag älskar att titta på dig när du inte vet om att jag gör det och jag älskar att fjärilarna flockas i magen och hjärtat rusar kommer som ett brev på posten varenda gång. Jag älskar när vi ibland sitter och spelar fifa på kvällarna tillsamans eller när vi kollar på något fotbollsmatch på tv:n. Jag älskar att snosa på din hals och känna din doft den gör mig alldeles vimmelkantig. Jag älskar att du alltid kan få mig att skratta. Jag älskar alla pussar jag får på morgonen innan du åker till jobbet och dina tröjor som jag ligger och snosar på när jag sover själv. Jag älskar ögonblicket när du varit borta ett tag och kommer hem. Ögonblicket då våra ögon möts. Magi kallas det!

Jag har så svårt att kunna försöka klara och beskriva alla känslor som jag har för dig. Men en kväll när jag satt i min ensamhet så slängde jag ihop några rader och skickade iväg. Spontana ord sent en lördagskväll.

”Jag kollade på 50 shades of grey. Den där filmen många tjejer tycker är bra. Massa sexscener och ”snygga” skådisar. Det enda som utspelar sig på min näthinna är du. När du står där lutandes mot köksbänken och dina jeans och MTVtshirten. När det räcker att jag bara får se en liten glimt av dig och mina ben viker sig. När fjärilarna fladdrar på högsta frekvens i magen så att de nästan tar sig ut. När hjärtat bara rusar av känslor så jag har svårt att andas. När mitt ansikte bara rodnar när du möter min blick. Jag skulle kunna titta på dig i all evighet och alltid känna precis samma sak! Jag älskar dig av hela min kropp och själ. Det låter så oerhört fjantigt då känslorna för dig inte går att beskriva för det har inte uppfunnit några ord för den. Men det är det enda jag kan säga för nu. Jag får nog kanske uppfinna dem för det gör börjar bli väldigt frustrerande inte inte kunna förmedla vad jag känner för dig. JAG ÄLSKAR DIG! Saknar dig oerhört mycket”

Jag tänkte avsluta med några rader som han själv har skrivit.  Det finaste jag fått, förutom att jag får dela livet med honom och våra fantastiska barn.  Det var en julafton 2013. En julklapp av den absolut bästa sorten. Jag fick ett paket som innehöll en skiva. Då hade han komponerat text och musik. Gjort en låt som handlar om oss och till de gjort en video. Förra året hade han besällt en tavla med några rader från den texten som står i vårat vardagsrum. Den tittar jag på dagligen och bara ler. Han är en fantastisk och enastående människa som jag har äran att få dela livet med. Jag hoppas innerligt att våran saga har ett lyckligt slut!

Och nej jag är ingen kärlekssjuk tonåring som texten kanske uppfattas som utan jag är en väldigt förälskad 30årig kvinna i sina bästa år.  Jag tror på livslång kärlek så ja jag får väl kallas en romantiker. Det är så gott att ha bevis runtomkring mig på att det exicterar och inget som bara har setts i filmer eller knåpats ner på papper.

Just de, en sak till, Grattis på födelsedagen älskling. Detta lilla stycke är dedicerat till dig!♥

Du och jag vi klarar allt. När det är som tuffast kan vi lita kallt. På varandras stöd. I liv och död. Det ska alltid vara vi. Tony och Marie ♥