Dagen då jag var tvungen att starta om mitt hjärta!

Publicerat: 19 februari, 2010 i 1, Tankar och funderingar

Det lilla samtalsrummet som vi satt i kändes klaustrofobiskt. Instängdheten och allt de som rummet stod för fick min mage att vända sig ut och in på några få sekunder. Våran läkare satte sig ner lugnt och sansat och jag såg på henne att nått inte stämde. Hennes ögon förmedlade något som jag inte ville veta om eller acceptera. Något man så starkt försökt att förtränga.

Efter en stund som då kändes tidlös kom orden: Neo har en hjärnblödning. En ganska stor blödning i hans högra hjärnhalva och vi vet inte hur utgången kommer bli för den redan  lilla och väldig sköra killen så vi får ta en dag i taget.

Det brast och det brast så totalt till den gräns att det kändes som hjärtat stannade. Jag ville inte längre finnas till. Ovissheten över om vårat barn kommer få följa med oss hem eller inte var för mycket att ta in. Det gick bara inte. Tårarna kom helt okontrollerat och det gick inte att få stopp på dem. Har aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv och jag  hamnade i ett tillstånd ord inte kan förklara.Efter den stunden så visste jag att tårar aldrig kan ta slut. Men jag var tvungen att starta om mitt hjärta. Jag var tvungen att kämpa av all min kraft för denna lilla kille och för mig så fanns det inget annat alternativ. Kärleken till denna lilla varelse man som man bara sett några dar i livet var så enorm och så stark och ibland skrämmande. Skulle man våga tillåta sig själv älska någon så villkorslöst när man inte visste om hans hjärtslag skulle bli permanenta?

Det var dagen vårat liv förändrades på ytterligare ett plan…

Annonser
kommentarer
  1. malin skriver:

    blir tårögd när jag läser, denna lilla kille är i dag ett riktigt mirakel 😀

  2. Sandrah skriver:

    Jag blir ju helt snyftig här.. vilken kämpe han är 🙂

  3. sara skriver:

    Fäller också en tår, men han har ju klarat det.
    Ååå jag kom ihåg när han föddes, var ju hos Sandrah när dom åkte och hälsade på er för första gången.

  4. Skalmans mamma skriver:

    Så fint skrivet om ett smärtsamt tillfälle. Jag förstår hur fruktansvärt det måste ha varit att höra och försöka ta in det läkaren sa.
    Kram

  5. Maria skriver:

    Ja, mina ögon var också allt annat än torra!
    Kram på er!

  6. susanne skriver:

    ohh.. jag blir så ledsen..
    Man minns själv att vid varje undersökning så var det just detta som man fasade för mest..

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s