Rum 320.

Publicerat: 14 mars, 2010 i Minnen/känslor
Etiketter:,

Vi återvände till den plats som för några år sedan var vårat hem. Det kändes som tiden här hade stått stilla och allt var precis som vi lämnade den.  Dom evighetslånga korridorerna. Lukten som fullständigt överväldigar en. Känns som den kryper in i huden och tar sig till alla tänkta bara vrår i kroppen. Den är speciell, vet inte om det är plastmattan som avger den. Alla rum är uppbyggda på precis samma sätt och ser identiska ut.Vibrationerna i väggarna när dörrar öppnas och stängs. Dörrar i prydliga rader. Rums nr 320 minns jag än idag.

Jag är  tacksam för att Karlstad sjukhus har ett patienthotell vilket absolut inte är lika självklart på andra ställen i Sverige. Att vi fick vara nära Neo och att sträckan dit var bland de kortaste som gick att uppnå. Man kunde gå ner säga god natt, att bara gå ner för att pussa honom, för att se honom för att få den där oron i kroppen att lägga sig för en stund. Att få uppleva Neos mest vakna perioder när han blev lite äldre som alltid kom på kvällen. Att vi fick vara med vid hans sida och uppleva allt som hade med vår prins att göra. För de är jag evigt tacksam!

Denna gång kom vi tillbaka på helt andra villkor. Nu var vår prins med som utforskade varje meter av rummet. Denna gång kom vi tillbaka utan apparater, sladdar och slangar. Utan Neos säng på hjul. Allt de som vi kämpade för några år sedan för och nu har vi kommit dit. Tillfredsställelsen över de målet räcker inte ord till för att förklara.

Kände även på mig innan att denna vistelse att de skulle bli jobbig  mentalt med minnen osv, för många av dom är jobbiga.  Men man försöker bygga upp en slags mur för att stöta bort allt som har med ordet obehagligt att göra. Man tror sig byggt upp muren relativt starkt men gång på gång man kommer till någon minnes framkallande situation så faller den ihop lika lätt och enkelt som ett sandslott.

Jag förstår inte att några fjuttiga siffror kan sätta så mycket skräck i ens kropp…

Advertisements
kommentarer
  1. Maria skriver:

    Du skriver verkligen jättebra om den resa ni har varit med om. Man får rysningar när man läser. Måste säga att jag beundrar er alla 3 ni är riktiga kämpar.

    Sv: Tack.

    Ha en fin dag!
    Kram

  2. malin skriver:

    tror jag glömde en ganska viktig sak på jobbet 😛

  3. ♥ Nina ♥ skriver:

    Jag kanske ta beställningar istället då 😉 Har ett svart/brun randigt tyg å ett N med svart tyg med vita prickar. Eller ett brun/grön randigt tyg å ett N i grönt med vita prickar. =)

  4. Sandrah skriver:

    Ja usch kan tänka mig att en massa minnen bara kommer rusande över en

  5. Patient hotellet är guld värt! Du skriver väldigt fint, det griper tag om ens hjärta!

  6. Skalmans mamma skriver:

    Fint du skriver! Känner så väl igen den där känslan när man kommer tillbaka. Vi har vid senare tillfälle hamnat i samma rum som vi låg i efter Skalis operation. Känslorna som kom över en var inte roliga.

  7. angelica skriver:

    jaa de ska bli skojj 😀 Ah verkligen, man gör ju de.. förstår inte vart allt kommer ifrån.. 😛

  8. sara skriver:

    du är så duktig på att skriva

  9. susanne skriver:

    Han e en kämpe.. Minnena kommer alltid sitta kvar.. men dem kanske blir lättare att hantera med tiden..
    det har iaf mina blivit..

  10. jag har inte kollat tillräckligt på dina sidor än, men vilken resa ni har gjort och fortfarande gör. du skriver så fint. Han är så fin er Prins. Härlig vår fin färg på den nya vagnen. Jag blir stark av att läsa dina fina ord och dina vettiga tankar. Tack för en fin blogg. jag tittar in igen =) kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s