Ungt hopp växer för varje andetag!

Slant in på Mirakeltvillingarnas blogg idag. Deras mamma hade länkat till en artikel http://www.svd.se/nyheter/inrikes/ungt-hopp-vaxer-for-varje-andetag_6310110.svd och den artikeln gick med utan några stopp direkt till hjärtat och tårarna var oundvikliga. Jag tänkte dela med mig utav den till er så ta er några minuter och läs igenom den. Den är så bra skriven!

KAROLINSKA SJUKHUSET I ett ljudisolerat rum finns en vagga med vita volanger, ett litet dopkärl och ett stearinljus på bordet. Bakom draperiet står ett stort kylskåp i rostfritt stål med tillräckligt breda hyllor för en liten kista. Inga kors, men en målad kompass på golvet. Rummet används sällan. Bara sju gånger om året ungefär.

Utanför finns många fler rum, där det går lättare att andas. Där gör de allt för att barn ska överleva. När sommaren strålar som allra starkast i Sverige; när dagarna försvinner snabbt och lättjefullt, finns en plats där mycket små människor kämpar hårt för att få en dag till. Jag ville göra en utflykt dit livet är dyrbart; där några av de med allra mest tur i världen hamnar. Till neonatalavdelningen.

Lille Lukas tillhör de gamla patienterna, sedan han anlände i vecka 23. Då var han lika lång som överkanten av den här tidningen och vägde något mer än en ask jordgubbar. Nu, sju veckor senare, är han fortfarande inte riktigt beredd att tackla världen som vi känner den. Så han stannar ett tag till i sin uppvärmda, högteknologiska säng, där han buffas upp av kuddar från alla håll. Förutom tejp, sladdar och slangar har han också proppar i öronen. Han orkar inte lyssna på allt som sägs ännu, och vem kan klandra honom för det.

Trots att livet börjat lite för tidigt är han ganska komplett, liksom sina kompisar i de andra rymdskeppen, där det kostar tjugofemtusen kronor per natt att bo. De har små naglar på små tår, och alla rynkor och veck på rätt ställen. I kontrollrummet är skärmarna uppdelade i åtta rutor, som läkare och sköterskor aldrig släpper blicken från. En för varje patient, där varje hjärtfrekvens och varje liten andning rör sig försiktigt framåt, i förväntansfulla små kurvor.

Än har ingen av de som är nybörjare på att vara människor kommit på idén att bygga en mur någonstans, eller hunnit övertalas att en Gud skulle vilja, eller ens gå med på, att de ska dö i förtid. Ingen har hamnat i telefonkö med en automatisk person och velat döda av den anledningen heller. Och ingen har hunnit stå framför spegeln och tycka att hon har lite för tjocka lår. Än så länge är de förnöjt perfekta, om än något ofärdiga.

De ligger bara här och siktar målmedvetet mot nästa andetag. Efter varje in- och utandning tar de ny sats, och börjar om igen. Ingen idé att jaga upp sig för något annat. Jag smygandas lite bredvid för att hushålla med syret.

Efter den första resan ut ur livmodern har några redan gjort en minst lika dramatisk tur, när de anlänt till sjukhuset med flygplan eller helikopter. Det är doktor Martino Corrias och hans kolleger som kommer med en rullande kuvös med sladdar, datorer och egen strömförsörjning. De är rustade att åka vart som helst när det behövs, för att hämta nya små medborgare. Här överlever nästan alla. Han är noga med att hälsa ordentligt på sina små patienter när han först landar. Han tar dem i hand och presenterar sig. Då brukar patienten knipa tag hårt kring hans finger, och hälsa tillbaka. De är redo att åka.

Jenny Nordberg

Jenny Nordberg är journalist i New York. jenny.nordberg@svd.se