Avd 10 (neontalavdelningen)

Publicerat: 29 september, 2011 i Minnen/känslor, Mirakel sker varje dag, Prematur
Etiketter:, ,

När vi började vandra den långa korridoren på sjukhuset som leder till avd 10, neontalavdelningen, så börjar mitt hjärta på ren vana att banka hårdare och fortare. Jag känner kallsvetten och kroppen bara skriker NEJ! Vänd här ska du inte vara. Inne i slussen satt rutinerna fortfarande inristade, ända in i benmärgen. Tvätta händerna och sprita händerna. Lukten av handdesinfektion jagar mig fortfarande. Doften får mig att vilja fly. 

Inne på avdelningen var allt sig likt. Det enda som jag märkte var att de hade fått nya bröstpumpar. Såna pumpar fanns i Uppsala men inte i Karlstad på den tiden Neo kom till världen. Jag kände bara ett stort tack och en lättnad för alla pumpande prematurmammor som spenderar stor tid där, som jag också gjorde för 4 år sedan. Dessa är pumparna med stort P.

Vi mötes först av en vänlig själ som vi kände igen sen våra månader på avd 10. En själ blev till slut 6 själar. Det var över 2 år sedan som vi var där för att hälsa på neontalen. För att visa upp vårat mirakel. Ett bevis på deras fantastiska arbete. Jag kan aldrig någonsin göra nått i gengäld för allt de gjort för Neo. Dessa obeskrivbart underbara människor som tagit hand om våran son när han var som allra sjukast. Det enda jag kan säga är tack och det känns så förbannat fjuttigt!

Glädjen och tårarna var i mångas ansikten när de såg Neo knata omkring där inne. Helt omedveten om att han spenderade sin första tid i livet just här. Jag är tacksam över att han inte minns men samtidigt ledsamt att han inte vet vilka fantastiska människor som tagit hand om honom under en sådan lång tid.

När vi lämnade avdelningen så kände jag direkt att jag inte ångrar att vi gjorde ett besök. Trotts panik ångesten och all rädsla över alla minnen som bara sköljde över mig så var det så värt det. Detta var ett sånt där möte som man aldrig kommer att glömma. Ett möte som sitter lite extra hårt i hjärtroten. Vi gick därifrån med leenden på våra läppar. Det var inte sista gången vi var där för ett besök. Det var där grunden för våran resa startade…

kommentarer
  1. Linn med Milia skriver:

    Vi var och hälsade på intensivvårdsavdelningen i Uppsala i måndags, direkt jag kom in i slussen tänkte jag på dig, jag minns att du skrivit om lukten där inne, nu vet jag vad du menar… Jag förbereder mig på att bli less den, den ger mig redan lite ångest. Vet inte om det är samma ställe neo låg på?! Våran bebis kommer snittas v.36+5, så ingen prematur, men sjuk 😦 ska opereras redan dagen efter och sen får vi bo i Uppsala på obestämd tid.. Om bebis ens överlever…. 😦

  2. vad härligt att det kändes bra att hälsa på där. gör nog dom glada där också 😀

  3. Susanne Bolgakov skriver:

    Känner igen mig såå mycket i det du beskriver. Jag känner hur hjärtat slår fortare och nästan lite yrsel när du berättar. Hur kommer det sig att vi alla känner likadant inför neonatal. 🙂 Kram Susanne

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s