24+3

Publicerat: 30 april, 2012 i Gravid med nr 2, Minnen/känslor, Prematur

Jag känner mig inte gravid men när jag tittar ner så går det inte att missa bebismagen längre. Den bara  växer och växer, sparkar som känns i princip hela tiden. Men trots det så kan jag inte förstå att jag är gravid, att vi ska ha en liten bebis inom en snar framtid. Jag är ganska säker på att det känns som de gör iom att det blev som de blev sist. Oron blev inte direkt mindre när vi på första livmodertappskollen fick konstaterat att min tapp är kortare än standardmåttet som är 4 och min är 3. Blev sjukskriven direkt 100% med ordinerad lugn och vila. När vi kom hem bröt jag ihop. Av de lilla som jag nöjt så försvann precis varenda gnutta av det. Alla koller som varit efter den har allt varit oförändrat och hoppet har växt lite över att detta kanske kommer gå vägen. För varje vecka som går så kan man pusta ut lite till.

Men idag är en dag enbart fyllt med oro och rädsla. Dagen började med paniktårar och kommer säkerligen sluta med tårar. Idag känns det som jag är inne på övertid, nu denna tid så är jag gravid för första gången. I skrivandes stund i denna tid med neo så hade han mött världen för ca 6 h sen.

När jag ser ner på magen nu så kan jag inte förstå att de som växer där inne kan överleva utanför magen. Jag har beviset att det går. Min underbara son trotsade alla odds och överlevde. Jag önskar mer än nått annat att neo skulle få den chans som förhoppningsvis barnet jag har i magen nu kommer få. Varför fick inte han den chansen?

Jag får panikkänslor av att bara tänka hur jävla orättvist saker och ting ter sig ibland. Önskar jag kunde känna glädje över det nya livet i magen och inget annat men det enda jag känner är paniken och orättvisan över hur neos start blev och känslan av att jag vet att neo aldrig någonsin kommer få uppleva den start som han är värd,som alla barn är värda gör mig förlamad. Inget kämpande över liv och död, inga mekaniska andetag från en respirator, ingen hjärnblödning, inga otaliga operationer. Livet ska inte börja så.  Jag vill njuta men jag kan inte. Det går inte. Idag är det 24+3. Idag är dagen vårat mirakel mötte världen för allra första gången. Det var nu våran resa började, en resa som aldrig kommer ta slut. Idag kommer allt till ytan och jag önskade att jag kunde beskriva för er hur det känns men inga ord i världen kan göra det. Mina tårar visar men orden finns inte.

Min älskade underbara son, jag Ska göra allt i min makt för att du ska få de bästa liv, bara det bästa är bra nog men inte ens det känns tillräckligt med tanke på allt som du gått igenom och vunnit. Älskar dig överallt annat på denna jord!

kommentarer
  1. madelene skriver:

    Du är förbi målsnöret nu Marie. Tänk att all tid från och med nu är njutningstid. Allt är plus, allt är tid att ta igen av det du inte hann med förra gången. Du är ett mirakel i dig själv, glöm inte det.🙂

  2. sandra skriver:

    Det är verkligen orättvisa i livet, men skönt att den lilal mår bra! förstår att det är jobbigt😦 styrkekramar i massor! vi måste ses snart, har en kasse med kläder också. kramar

  3. Therese Siverbo skriver:

    Kan säga att min aldrig varit längre än 3 cm, det kommer gå bra! Kram!

  4. zasata skriver:

    Min har varit ca 1 cm från v30 med bägge mina barn!🙂

    Kan inte alls förstå hur du känner, men jag ett Neo inte hade kunnat ha bättre föräldrar än ni! Kram

  5. Nora skriver:

    Vad SKÖNT att du nu har gått förbi den veckan Neo föddes i!🙂
    Jag kan omöjligt veta hur ni mått igenom allt och hur mycket ni har kämpat.. Men jag

  6. Nora skriver:

    Men ååh.. Råkade klicka på skicka! Men dejtar skulle säga var att jag vet hur det känns att gå med oron och hur man vecka för vecka blir aningen lite mer lugn och samtidigt aningen lite mer nojig!!

    LYCKA TILL!!!

  7. Karin skriver:

    Jag vet, det är inte alls samma sak den här gången… Man vill bara få graviditeten överstökad, få veta att allt gått bra. Visst är det orättvist att våra pojkar inte fick den start i livet de förtjänade! Att de kämpar med svårigheter som är självklara för alla…

    Många kramar! Det SKA bara gå bra den här gången! För oss båda!

    /Sixtens mamma

  8. Angelica skriver:

    Jo jag har funderat på om det hade med bebisen att göra oxå. men var lite röten i andra ändan oxå…
    Sen har det gått magsjuka på jobbet. Men nu tror jag att det är nåt jag ätit.
    Hur går det med magen? Hur mår Neo?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s