Komplikationer

Publicerat: 30 augusti, 2012 i Gravid med nr 2

Ibland känns de som livet är ute efter att jävlas med en. Hänt såå otroligt mycket den senaste tiden både bra saker men samtidigt oerhört jobbiga och påfrestande saker så jag känner mig mentalt helt färdig om jag ska vara helt ärlig!

Som jag tidigare skrev så vart de komplikationer med Alvin. Inte själva förlossningen för den gick bra. När Alvin kom ut så var han kritvit. Men det var inte för andningen utan han skrek direkt. Efter några minuter kom det en läkare för att undersöka honom och de visade sig även att han hade svårt att syresätta sig själv. Vi hamnade på avd 10 (igen) vi som hade hoppats att slippa det denna gång. Ett blodvärde togs och det visade sig snabbt att vår lille prins hade extrem blodbrist. Det låg på 50 och nyfödda ska ligga på 150. Läkarna hade då redan sina misstankar om vad det handlade om. Efter 2 ganska rejäla blodtransfusioner så vart Alvin piggare och piggare för varje dag. Så småningom så försvann syrgasen och han kunde syresätta sig bra själv tack vare blodpåfyllningarna som han fått.

Vi fick ett familjerum på avd 10 så vi kunde börja ta hand om Alvin själva när han blev mer stabil. Dagen innan vi fick åka hem kom en läkare (den läkare som även hade hand om Neo när han var en fågelunge) en av de bästa läkarna vi förövrigt någonsin haft och konstaterade det de hade trott. Ett blodprov hade innan tagit på mig för att se om jag bar på Alvins antikroppar i mitt blod vilket jag gjorde och som bekräftade diagnosen.

Så här är det: Min moderkaka hade bildat kärl som i vanliga fall inte ska finnas. Dessa kärl har lett i princip hela Alvins blodvolym ut till mitt blod. Så våran lilla hjälte har med stor säkerhet haft de tufft flera månader i magen och kämpat som tusan med att återbilda allt blod som han förlorat men inte klarat de. Läkaren sa de att hade jag kanske gått längre så hade våran prins kanske inte orkat hela vägen iom den syrebrist han haft i magen. Hemska hemska tanke. Hade han förlorat så mycket blod vid förlossningen så hade han inte klarat sig. Kroppen är så finurlig att när det blir så prioriterar kroppen de blod som finns till hjärta och hjärna vilket de gjort i Alvins fall. Ett ultraljud gjordes på hans hjärna för att se att det inte uppstått nån blödning iom den syrebrist han haft men allt såg bra ut så vi kunde andas ut.

Han mår idag bra (ska inte leda till komplikationer i framtiden) och vi kämpar på med amningen här hemma. Efter ett test med amningsnapp så har det funkat jättebra, en oerhört bra uppfinning. Nu har han varit sondfri 2 dygn och hoppas de håller i sig. Ny vikt på lördags som förhoppningsvis är bra så att vi kanske kan plocka bort sonden.

Ett sådant fall ser läkarna var tredje till vart fjärde år  i Värmland. Ibland vet jag inte om jag ska skratta eller gråta…

kommentarer
  1. trolltoka skriver:

    Men jösses. Ni ska då drabbas hela tiden!
    Skönt dock att han mår bra nu!

  2. Monica skriver:

    Fy vad jobbigt för er,men skönt att det gick bra! Hoppas ni slipper mera jobbiga saker nu!

  3. Madde skriver:

    Men älskade Marie,
    Detta är ju helt osannolikt. Hur går det med dig, med orken som ”måste” finnas där?
    Vad säger Neo nu då😀 lilla prinsen är ju storebror nu.
    Jag är så imponerad av er kraft och ert föräldraskap.
    ni är HELT FANTASTISKA!
    Pussar och kramar❤

  4. Helena skriver:

    Börjar med att säga Grattis! Fint namn ni gett pojken, =) är inte ett dugg partisk där😉 .
    Vilken start för Er, tur att det gått bra och att de kom på vad som felade. Många kramar från Helena och Alvin =)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s