Det oändliga livspusslet!

Publicerat: 14 februari, 2015 i Vardagliga ting

Det oändliga livpusslet.

Att försöka sätta pusselbitarna på rätt plats för att få vardagen att flyta på så bra som det bara kan. Det inte det lättaste kan jag ta och meddela er. Det kommer i perioder när det är betydligt tuffare. Vi är inne i en sådan period just nu.

Denna vecka har det varit sammanlagt 5 möten. 3 sjukhusbesök, ett besök för mig hos kuratorn för att kunna hålla huvudet ovanför vattenytan. Nej då så illa är det inte men det är skönt att få lära känna mig själv bättre och jobba på känslor. Sedan ett ytterligare ett kuratorbesök för en socialutredning angående Neo som träningsskolan behöver ha, sen kikade vi även in hos skolsystern när vi ända var där. Man får lov att baka ihop möten ibland för att vi ska hinna. Sen ska man jobba,skola, förskola, hemmet, innebandy och sen mitt i allt det där finna tid för varandra. Ibland undrar jag hur vi ens lyckas men på något underligt sätt så gör vi det.

Jag brukar ofta sitta vid köksbordet med min kalender och papper som det står värmlands landsting på uppraddade framför mig och försöka få ihop det. Ibland får man prioritera. Det har vi lärt oss under åren som gått. Man kan inte hinna allt speciellt när vi har mycket x2.

Otillräcklig är ett ord som verkligen är min följeslagare titt som tätt. För det är just de som jag oftast känner mig. Otillräcklig mamma och flickvän. Jag jobbar på att jag faktiskt gör så gott jag kan. Men det är lättare att knåpa ner det i ord än att verkligen tänka så i huvudet. Men jag jobbar på det. Nått rätt måste vi väl ändå göra när vi har barn som är lyckliga och mår bra. För livsglädjen går inte att ta misste på.

Det bara bubblar med massa ord inom mig som jag så gärna vill försöka skriva här i bloggen men tiden har varit knapp i vanlig ordning. På kvällen när barnen somnat har man sin dagliga andningspaus i soffan. Det är den lilla tid som Tony och jag har tillsammans. Det är min fyllapåenergistund. För det finns ingen som kan fylla på min energimättare som han. Efter snart 13 år så ger han mig de största fjärilarna som finns i magen. Det är knappt att de ens får plats. Nej nu blir jag väldigt känslosam här så det är bäst att avsluta detta innan jag börjar böla i min ensamhet i datarummet. Mitt livs kärlek. Ja jag vet det låter smörigt och klycheartat men så är det punkt slut.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s