Ibland så brister det bara och det måste få göra det

Publicerat: 23 mars, 2015 i Alvin, Hjärnskada

Det dröjde inte länge innan jag fick gå in på den där heliga platsen i hjärtat som jag berättade om igår och plocka fram lyckan och kärleken. För en stund så lägger sig allt det vackra som en skyddande hinna runt hjärtat och föser bort allt som gör mig ledsen. Tyvärr så funkar detta bara för stunden. Men den lilla stund ger så väldigt mycket ändå.

Ibland så brister det bara och det måste få göra det.

Ett telefonsamtal i morse triggade igång en hel drös med känslor. Det enda jag såg i huvudet var Alvins röntgenbilder av hjärnan, Alvins hjärnskada. Det bara cirkulerar runt och tårarna fullkomligt bränner under mina ögonlock. Jag försöker intensivt blinka bort dem men det lyckas alltid smita igenom några salta små droppar som sakta rinner ner för kinden.

När det börjar pratas om hur Alvins hjärna tolkar det han ser. Att hans hjärnskada är större än vad man trott. Vi vet inte hur hans framtid ska bli. Att sätta in extra insattser på förskolan redan nu. Det är bra att det tar tags i  tidigt skede för att få bästa resultat så missförstå mig inte nu men fy så det skär i hela min kropp att behöva få uppleva detta igen. Som en enda stor mardröm fast i väldigt vaket tillstånd.

Ibland när man tror att bearbetningen kommit en bit på vägen så rivs det upp nya blödande sår och så får man börja om igen. Detta är så färskt i minnet och tiden har varit för knapp för att jag ska ha kommit till ett accepterande läge att så här är det, att jag inte kan göra något för att ändra det förutom att ge honom de bästa förutsättningarna som finns. Det tar lång tid att komma till just det läget och där är jag inte än. Jag tror förvisso att man aldrig fullt ut kommer komma till det accepterandet. Tiden läker inte alla sår men den gör saker och ting lättare att hantera.

Jag får höra att jag är stark och ibland känner jag mig stark. Som en liten oövervinnlig superhjältemamma som kämpar med allt vad hon har för att livet för sina krigare så bli så bra som det bara kan. Men det kan vända fort. Ibland känns det som om den där gränsen är så hårfin. Rätt som det är så kämpar man för att hålla huvudet ovanför ytan och vad man än gör så känner man sig så fruktansvärt otillräcklig och inget man gör är bra nog. När man ligger där nere i avgrunden och försöker ta sig upp igen. När man känner sig som den svagaste människan på denna jord. Men upp kommer man igen. Det finns inget annat alternativ.

Nu låter detta oerhört tragiskt. Det inser jag själv när jag läser igenom de ord som jag knåpat ner men det är faktiskt såhär ibland. Den tuffa sanningen. Den ärliga sanningen. Man faller med en jävla smäll men man tar sig alltid upp igen. Det är dessa svakor som gör att man verkligen och innerligt uppskattar allt bra man har. Man njuter av varje sekund som är bra, varje bra beslut, varje bra möte, varje stund vi får vara tillsammans och det viktigast av allt, trotts all skit som mina krigare får genomgå så är de lyckliga. De mår bra och har en obeskrivbar vilja till att leva. Vilket vackert ord det är, livsvilja livsvilja livsvilja. De har en enorm livsvilja. Mina små krigare med sina sköldar och svärd.

kommentarer
  1. Hanna skriver:

    Kärleken till sina barn övervinner allt, oavsett vad. Hejar på dig o dina fina killar!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s