Inlägg märkta ‘Berör’

Idag fick jag ett meddelande via facebook av en fantastisk mamma som har ett litet mirakel. En underbar kämpe som haft det väldigt tufft och vunnit den starkaste kamp en människa kan göra. De orden hon skrev gjorde mig så förbaskad glad. Så glad att jag började gråta.

Ni förstår att mitt i natten vid Alvins nattmål så kikade jag igenom fejjan som tidsfördriv och där möttes jag av ett helt fantastiskt inlägg i en prematurgrupp. Där hon berättade att Theo ska bli storebror. Jag bara stannade upp och blev så innerligt glad. Så otroligt häftigt, så  kl 03 satt jag och hade det största leendet för mig själv. Det är sådana där stunder som verkligen klassas att beskrivas som magiska.

På morgonen gratulerade jag henne via ett meddelande och den allra första meningen jag mötte till svar var denna.

”Du är faktiskt en av de som gör att jag vågar igen”

Tänk att lilla jag med mina ord och erfarenheter kan ”hjälpa till”. Jag vet att hon läst min blogg och det känns så häftigt att den faktiskt har gjort skillnad. Först och främst är den för att få ur mig tankar osv och sen att den har hjälpt är ju helt fantastiskt.Vilken tillfredsställelse. Jag hittar inte riktigt ord för att beskriva denna otroliga glädje. Detta var årets underbaraste meddelande. Nästan så man ska skriva ut och rama in det. Den där första meningen kommer jag alltid att bära med mig och plocka fram då och då.

Nu håller jag allt jag har för att bebisen ska stanna länge i mammas mage♥

När vi började vandra den långa korridoren på sjukhuset som leder till avd 10, neontalavdelningen, så börjar mitt hjärta på ren vana att banka hårdare och fortare. Jag känner kallsvetten och kroppen bara skriker NEJ! Vänd här ska du inte vara. Inne i slussen satt rutinerna fortfarande inristade, ända in i benmärgen. Tvätta händerna och sprita händerna. Lukten av handdesinfektion jagar mig fortfarande. Doften får mig att vilja fly. 

Inne på avdelningen var allt sig likt. Det enda som jag märkte var att de hade fått nya bröstpumpar. Såna pumpar fanns i Uppsala men inte i Karlstad på den tiden Neo kom till världen. Jag kände bara ett stort tack och en lättnad för alla pumpande prematurmammor som spenderar stor tid där, som jag också gjorde för 4 år sedan. Dessa är pumparna med stort P.

Vi mötes först av en vänlig själ som vi kände igen sen våra månader på avd 10. En själ blev till slut 6 själar. Det var över 2 år sedan som vi var där för att hälsa på neontalen. För att visa upp vårat mirakel. Ett bevis på deras fantastiska arbete. Jag kan aldrig någonsin göra nått i gengäld för allt de gjort för Neo. Dessa obeskrivbart underbara människor som tagit hand om våran son när han var som allra sjukast. Det enda jag kan säga är tack och det känns så förbannat fjuttigt!

Glädjen och tårarna var i mångas ansikten när de såg Neo knata omkring där inne. Helt omedveten om att han spenderade sin första tid i livet just här. Jag är tacksam över att han inte minns men samtidigt ledsamt att han inte vet vilka fantastiska människor som tagit hand om honom under en sådan lång tid.

När vi lämnade avdelningen så kände jag direkt att jag inte ångrar att vi gjorde ett besök. Trotts panik ångesten och all rädsla över alla minnen som bara sköljde över mig så var det så värt det. Detta var ett sånt där möte som man aldrig kommer att glömma. Ett möte som sitter lite extra hårt i hjärtroten. Vi gick därifrån med leenden på våra läppar. Det var inte sista gången vi var där för ett besök. Det var där grunden för våran resa startade…

Nr 1 på min julklappslista var att vi skulle få ett bra besked från Neos höftröntgen och det fick vi. Lyckan var totalt. Nu har nr 2 på listan tagit sin plats och det med buller och brak.

En arbetskamrat till Neos farfar hade suttit och kollat på Dr Phil. Det hade då handlat om trillingar som föddes blinda och döva. Då om jag uppfattade det hela rätt hade hennes son kommit och sett på programmet och sagt nått dumt om dessa funktionshindrade barn. Då hade hans mamma i sin tur tagit honom till datorn och visat min blogg. De kollade igenom den tillsammans och efter det hade hennes son ändrat uppfattning  och han hade börjar ställa frågor, rätt frågor!

Fick reda på detta idag vid middagsbordet och jag blev så otroligt rörd att tårarna var oundvikliga. Har denna blogg, mina ord, kunnat förändra en människas synsätt gällande detta så har jag uppnått nått av stor betydelse. Det är en av de anledningar till att jag skriver för att förändra. Jag satt och var helt mållös hela middagen medan jag petade i mig maten och var helt tagen. Jag kände sån otrolig glädje. Detta tog plats nr 2 på mina lista utan några som helst krusiduller!

En utav de fantastiska fördelar att ha en blogg är förutom att få ventilera sina innersta tankar om livet, drömmar  och känslor av alla dess sorter är att få komma i kontakt med helt fantastiska människor. Gamla som nya. Föräldrar det där osynliga bandet stärker vår  gemenskap. Alla visa och kloka ord som skrapas ner i kommentarer som berör mig på det allra djupaste. Som får mig gång på gång sitta och känna varma salta tårar bildas i ögonkanalerna.

Så till er alla kloka fantastiska underbara, starka  människor bakom dataskärmarna. Ni lämnar större avtryck än ord kan beskriva. Ni är helt makalöst fantastiska. Ni är som druvsocker, som mitt nyttiga koffein. Ni ger mig energi i mängder. Inte sån energi som försvinner utan den sorten som sätter sig i huden.Den som ständigt spikar rakt upp utan några dippar.

Tack

Personlig skönhet

Publicerat: 14 maj, 2010 i Tankar och funderingar
Etiketter:,

Jag kan fullständigt förälska mig i en del människors personligheter.

Det första man ser utav en människa är dess skal det kan jag inte säga något annat om men jag tycker skalen kan vara väldigt vilseledande. Människors inre kan göra dom så otroligt vackra. En skönhet som lyser igenom starkare än självaste solen. Människor som vågar vara sig själva och sticka ut ur mängden lyser klarare än andra på min himmel. Jag kan komma på mig själv sitta och le och samtidigt få den där underbara magkänslan ändå ner i tårna när jag tänker på dessa människor som besitter den egenskapen. Det gör mig innerligt glad. Ger mig extra bränsle i maskineriet.

Skönhet kan utspela sig på så många sätt och är olika beroende på vilka ögon de ses med. Alla är vi olika och alla har vi olika meningar vad som är skönhet. För mig är inte skönhet ett utseende, smink eller hår för det är bara ytligt och betyder inte mycket. Skönhet för mig är djupare rotat. Den sanna skönheten. Ibland tror jag det är en högre makt som vi människor aldrig kommer att förstå fullt ut.

Älskar ordet skönhet. Jag kan smaka på det hela dagarna och bara njuta. Att sen få  äran att uppleva en vardag där skönheten själv sitter och tittar på mig med stora blåa ögon. Den starkaste själ jag vet. Det är ren lycka!

Boktips.

Publicerat: 22 februari, 2010 i Tips
Etiketter:,

Tänkte passa på att ge er boktips på 2 otroligt bra böcker. Först ut så har vi ”våga älska” av Tina Wiman. En bok som är skriven av en prematurmamma  ur hennes synvinkel om hur det är att få ett förtidigt fött barn. Detta är en bok som jag starkt rekommenderar oavsett om man fått ett prematurt barn eller ej. Tårarna är oundvikliga.

”Att få barn för tidigt väcker många svåra känslor och tankar. I ”Våga älska?” beskriver Tina Wiman uppriktigt och gripande hur det är att bli förälder till ett för tidigt fött barn. I korta texter och lyrisk prosa tar hon läsaren med in i en sluten värld. Hur ska jag kunna älska dig när jag inte vet hur allt ska bli, när jag inte ens vet om du kommer att få leva? Du skrynklar ihop ditt lilla ansikte och skriker i respiratorn, men det hörs inga ljud.”


Mitt andra tips är ”Grabben i kuvösen bredvid” av Jonas Helgesson. Skriven av en helt fantastisk människa  som har cerebral pares och hur livet kan se ut med ett handikapp och om att vinna mot de!

Jonas föds med navelsträngen fyra varv runt halsen och har ett 40 minuter långt andningsuppehåll. Trots detta överlever han, men har en cp-skada. Vid en läkarkontroll vid 6 månaders ålder slår läkarna fast att han kommer behöva använda rullstol under hela livet. Men Jonas är en envis människa som vägrar att rätta in sig i ledet av förutfattade meningar. Hela livet har han kämpat för
att kontrollera sin kropp och få den att göra som han vill och genom envisheten har han lyckats. När han skriver sin bok är han 27 år gammal. Han har lämnat livet i rullstol bakom sig för 13 år sedan, kör bil, spelar golf (24 i handikapp) och lever ett ganska ”vanligt” liv, även om mycket fortfarande tar lång tidför honom att göra. Och drömmarna är inte slut… En mycket inspirerande bok om envishet och om att genom att ta många små steg framåt komma långt.

Detta är böcker som ger en som människa så otroligt mycket. För mig är det inte ”bara” böcker i den benämningen utan detta är böcker som påverkar en på djupet, allra längst in. Rekommenderar alla dessa böcker oavsett livssituation! Läs dem och se livet ur helt andra synvinklar!