Inlägg märkta ‘chock’

112

Publicerat: 27 februari, 2011 i Läkarbesök/undersökningar
Etiketter:, ,

Hela familjen hade precis kommit hem från vår handlingstripp i fredags eftermiddag då en ambulans med sirener passerade stora vägen en bit från vårt hus. Tanken kom att jag hoppas innerligt att vi aldrig mer behöver åka ambulans, aldrig någonsin mer. Vissa tankar etsar sig fast lite extra och denna är en utav dem. Inte visste jag då att 30 minuter senare skulle vi ringa 112. De tre känsloladdade akuta siffrorna. Jag vet att det kanske låter lite patetiskt men ibland känns det som livet jävlas med en avsiktligt. För att gång på gång sätta en på prov. Men jag jag kan säga att vi kommer aldrig någonsin ge upp. De orden finns inte ens i våran ordlista. Vi kämpar för dig vårat hjärta tills våra sista hjärtslag.

Neo fick nått slags anfall. Jag målade snabbt upp hjärnröntgen, nedsövning. operation och Göteborg i mitt huvud. Inga förvarningar, ingenting. Allt har varit som vanligt och nätterna har till och med varit bättre än på riktigt länge. Hela nätters sömn för oss alla i nästan en vecka. Han började tugga och det bara fortsatte så vi trodde att han mådde illa. Men sen kom tandgnissling och han blev till viss del okontaktbar. Svarade inte på tilltal och vart lite skakig men var vaken. Men till en början så ”försvann” han inte. Utan han klarade av att gå osv men det kändes som det bara gjordes på rutin eller hur man ska förklara det. Han vart även väldigt blek och efter så vart han så trött. Han bara försvann på nån sekund och då överdriver jag inte. Har aldrig sett han så trött förut. Vi fick ruska honom för att hålla honom vaken för vi visste inte om det var bra att han somnade. Jag bar omkring på en tung och varm klump i min famn som jag frenetiskt försökte få till att inte somna ifrån mig. Andades ganska tungt. Tony ringde 112. Ambulansen kom fort och de gjorde  rutin undersökning. Kollade pupiller, syremättnaden i blodet och blodtryck allt såg bara bra ut så där var det inga konstigheter.

Vid den tiden började han komma tillbaka något men i ambulansen tvär slocknade han igen. Vi fick med jämna mellanrum peta på honom för att se att han reagerade. De försökte sätta en nål för säkerhetsskull om det skulle behövas ge nått läkemedel. Vid stickningen (som misslyckades i vanlig  ordning) vaknade han till och blev jätteledsen. Efter de så började han bli mer sig själv och frågade efter mamma och pappa, visade vart lampan var osv. Vi kom till barnakuten och så fort vi kom in där blev Neo så ledsen. Han känner igen omgivningar bättre och bättre och ville verkligen inte vara där. Då visste jag att han började bli sitt vanliga jag igen.

När man känner igen nästan alla läkare och när ambulanspersonalen känner igen en så känns så blir man så otroligt ledsen. Det är inte så här det ska vara. Läkaren kom och frågade lite frågor( hade denna läkare en gång i somras). Han trodde inte att det var shunten för hade det varit den så hade han inte återhämtat sig utan att det snarare hade blir värre. Vi fick aldrig nått bra svar på vad det kunde ha berott på. Jag vet inte men jag börjar ställa in mig på att det är epilepsi. Det hände nått liknande i somras fast då var det mycket värre. Då vi först trodde att det var ett anfall men visade sig vara shunten. Men jag funderar på om det var shunt felet i sig som triggade fram ett anfall. Tankarna är många och svaren är lika med noll. Sen i somras till nu så har vi inte upplevt eller sett nått utöver hans vanliga mönster. Ett EEG är beställt för att mäta hjärnaktiviteten. Blir nog av om några veckor. På ett sätt känns det skönt att man kanske kan få svar och andra sidan fullkomlig skräck över vad det kommer att visa. Har hoppats så innerligt att Neo skulle få slippa detta men oddsen är emot honom som de alltid är.

Inte heller kunde vi förutse under hela förloppet  att senare på kvällen skulle Neo ta gå rekord (utan stöd) och med råge. Efter ambulansfärd till gå rekord. Behöver jag ens skriva hur magisk han är?

I fredags kväll blev Neo akut dålig!

Vi befarade först att det var nått slags kramp anfall eller kanske epilepsi. Han bara försvann blev okontaktbar för en stund och ögon började flimra och gnisslade tänder, förvirrad, stressad,rädd, påverkad. Blev ambulans till karlstad där togs det blodprov och liten allmän undersökning. Prover såg normala ut och sen blev det ingen mer undersökning trotts att jag gång på gång sa att det är nått som inte stämmer men det gick inte in hos läkare utan hon ville skicka hem oss vilket jag verkligen inte gick med på. För jag kände att det var nått som inte stämde och den där magkänslan sa något helt annat än läkaren  och jag litar på den mer än nånsin. Inget slår mammainstinkten så är det bara.  Nu i efterhand förstår jag inte att denna läkare ens hade på schemat att skicka hem oss.

Vi fick stanna kvar över natten för observation och neo blev sämre igen kräktes konstant och det var då som både jag och tony visste vad det var som var fel. Han låg och yrade och var svårt att få kontakt med och de svar vi fick av sköterskorna när vi gång på gång sa att det är nått som inte stämmer var att vi kan inte göra nått nu utan vi får vänta ut det. Vad är det för svar?  Tony blev förbannad och röt till och vi krävde en hjärnröntgen som vi efter mycket tjat tillslut fick bara för att utesluta shunten som de så fint sa, samma sak som vi vet att det inte är den detta beror på.

Svaret från  röntgenbilderna var att Neos shunt inte fungerade som den skulle. Göteborg ville direkt att neo skulle bli flyttat till intensivvårds avdelningen i karlstad fram till att de skulle hämta honom. Innan helikopterfärden till Göteborg  sa en annan läkare ”ni hade rätt hela tiden” de känns som de orden ristade sig fast lite extra. Kunde ni inte lyssnat på oss på en gång. Nej istället ska Neo ligga och må jättedåligt bara för att ni inte kan lyssna! Tänk om vi hade åkt hem! Vill inte ens tänka den tanken men samtidigt vet jag att jag aldrig skulle tillåta det!

Några timmar senare satt jag och höll hans hand inför nedsövning och sa ” allt ska bli bra  mitt hjärta, nu ska det bli bättre” Jag sprack inombords a vmiljontals känslor. Att se Neo må så dåligt, det förlamar varenda del av min kropp.

Operationen gick bra felet visade sig vara att den koppling i shunten hade släppt något som är ytterst ovanligt och som bara inte får hända. Så den kopplades i igen och sen var det klart. Operationen i sig var ett litet ingrepp men hans tillstånd innan var allvarligt och akut vilket kunde ha fått förödande konsekvenser.

Denna gång var vi på salgrenska och inte drottning silvia vilket har gjort att Neos återhämtning inte varit den bästa.Hamnade först på intensiven några timmar senare kom Neo,nyopererad,  på en vårdavdeling som delades av 3 personer var av den ena låg och tokspydde och hostade hela tiden så neo fick aldrig någon ro och personalen var inte bra. Jag förstår inte att dom lade honom på en sån sal, en nyopererad 3 åring!  Dom gjorde inga kontroller och vi var tvugen att be om en temp annars hade de inte blivit nån och lämnade all övervakning åt oss. Han syresättning gick ner och apparaten pep men ingen kom.

Till slut fick vi ett litet klastrofobiskt rum. Den natten var jobbig för prinsen. Var flera orsaker som spelade in lite sömn, obehag i magen i form av hunger. Sakta med säkert så började han bli lite piggare och i måndags kväll kom vi tillbaka till karlstad där vi spenderade en natt och igår fick vi komma hem. Neos ansiktsuttryck när vi kom hem var glädje,lycka och lättnad.

Denna sjukhustid har varit den sämsta. Vi  har varit tvungna att kämpa med allt vi har för att bli tagna på allvar och för att Neo skulle få bra vård. Har krävts att vi nästan behövt skrika åt personalen för att få dom att förstå och att sen få svaret att ni hade rätt hela tiden fick allt att koka över. Just nu är jag så arg och bitter på sjukvården. Jag vet att det finns ställen där den är fenomenal men just denna gång har den brustit på otaliga punkter och nått sånt får inte ske. Inte när det handlar om människoliv, inte det handlar om ett kanske livshotande tillstånd. Nu är vi alla trötta på fysiskt och psykiskt. Varit mycket på senare tid så denna vecka blir bara att ”vara” och att njuta av vardagen och av varandra!

Jag ska kämpa  med allt jag har för dig mitt hjärta tills jag tar mitt sista andetag!

Chock!

Publicerat: 1 mars, 2010 i 1, Tankar och funderingar
Etiketter:, ,

Jag försöker med omsorg välja ut beskrivande ord för denna stund men chocken gör det väldigt svårt. Minna sinnen är bedövade.

Idag så har ica maxis tak i Kristinehamn rasat in, Tonys arbetsplats. Larmet kom 12:42 och Tony skulle ha börjat jobba kl 15. Jag är så obeskrivbart tacksam att han inte var där och att inga har skadats. Raset började vid fruktavdelningen där Tony jobbar. Tankarna bara rusar just nu.

Mina tankar går till all personal och alla kunder som var där när detta hände. Tonys frustration över att inte kunna hjälpa till blev väldigt påtaglig så han åkte dit  för att stötta sina vänner/sina kollegor. Som det ser ut just nu så har inga skadats eller dött.

Känner att tårarna är är fruktansvärt nära. Tårar av chock, rädsla och stor tacksamhet. Har så svårt att ta in allt. Detta är nått som aldrig får hända…

Tak rasade in på ica maxi. (Aftonbladet)

Tak rasade in på ica maxi. (VF)

Tak rasade på ica maxi. (NWT)

Tak rasade in på ica maxi. (Expressen)

Bilder inifrån  maxi taget från Bergslagens räddningstjänst. Där vid frukten jobbar Tony. Sätter sig som en klump i magen vad som kunde ha hänt honom. Mycket ”tänk om” tankar just nu.