Inlägg märkta ‘Mammainstikten’

I fredags natt bestämde vi oss för att åka till akuten i Karlstad. Även om vi var i förnekan att det inte var något allvarligt så tror jag att vi innerst inne visste att nått inte var som det skulle. Ni vet den där instinkten som jag skrivit ett inlägg om tidigare.

Träffade en bra läkare som tog oss på största allvar när vi gick igenom det som hänt. Det blev en hjärnröntgen där prinsen sövdes ner. Fick svaret nån timme senare. Ett sånt där svar som man inte vill höra, ett sånt svar som man alltid kommer att komma ihåg. Den känslan som bara tar tag i en och fullkomligt sätter en i chock. Svaret var att shunt slangen inte fungerade som den skulle. 3 timmar efter det svaret satt jag och Neo i en ambulans till Göteborg. Tony kom efter i en taxi eftersom vi behövde packa med oss lite nödvändigheter.

När vi kom fram gick allt så ofattbart fort. Läkaren kom och även narkosläkaren. Undersökte neo, fick svara på standard frågor. Sen tvätt inför operation. Vi var med när de sövdes honom och sen togs han ifrån oss. Den känslan är bland de jobbigaste. Oavsett hur många gånger man får igenom gå den känns det alltid som den första.

Operationen tog ca 2 timmar och det visade sig att slangen från huvudet och ner i hjärnan var för kort plus att det hade kommit lite hjärnvävnad i shunthuset. Dessa 2 komplikationer gjorde att den inte fungerade som den skulle som gjorde att trycket i huvudet var för högt, därav kräkningarna,mattheten och den fruktansvärda huvudvärken han hade. Hela slangen bytes ut. Allt gick precis enligt planerna sa kirurgen och inga komplikationer gällande de 2 sövningarna som ägde rum samma dag.

Det första prinsen sa var ”mamma” när han vaknade, satte sig upp och verkade väldigt pigg. Hans återhämtning efter denna operation har varit fenomenal. Några timmar efter han vaknade så var han sig själv igen. En underbar pojke som mådde bra. Förvandlingen var helt slående. Vi tror att denna komplikation sakta men säkert har byggts upp under några veckor.

Vi fick ett rum på ronald mc donald huset. Kändes tryggt för vi har varit där, vi kände igen oss. Första natten hade neo ”vak” så jag och tony passade på att sova ut för att orka med allt. Andra natten sov jag med neo på rummet, andra natten sov tony med honom och nu sista fick vi alla sova på ronald huset som en familj igen.

Vi fick lämna avdelningen ganska fort så vi försökte sysselsätta neo på bästa sätt genom mycket lekterapi. Sinnesrummet var en riktig höjdare.

Idag fick vi åka hem eftersom prinsen återhämtat sig så fort. Ska ringa till vårdcentralen och boka tid så dom får ta bort suturerna på huvudet. Nu är det bara att hålla koll för infektioner och att shunten inte skulle fungera så som den borde.

Risken är väl eftersom allt gått så fort att det kommer efteråt man har inte hunnit bearbeta allt. Men nu ska vi bara njuta av vardagen och att vi har en välmående underbar son, tony har semester nästa vecka och då ska det bli massa familjetid som inte involverar sjukhus.

Mycket tankar på när ska det få vara bra. När ska han bara få njuta av livet? Samtidigt som jag är helt förundrad över hans livsvilja och styrka. Den starkaste människa jag vet som äger en styrka som inte är av denna värld. Önskade jag kunde förstå men det vet jag att jag aldrig kommer att göra och det kanske inte är meningen att jag ska göra det heller…

Underlig känsla det är att säga emot människor med enorm erfarenhet inom sina yrken så  som läkare när dom ger råd och alternativ. När jag känner innerst inne att jag har rätt och vet att det inte kommer att fungera. När instinkten  säger något helt annat. Till en början så vågade jag inte riktigt lita  på den  men med tiden så vet jag att den ofta är 100%  rätt.

Har en specifik händelse i minnet när jag tänker på detta. Vi låg på sjukhuset i Uppsala. Det var en utav dom dagarna är livet hängde på en skör tråd och tårarna var en stor del av varje dygn. Neo hade lämnat sin kuvös och låg på mitt bröst när jag plötsligt fick en känsla som inte var av det behagliga slaget, gick som en rysning genom hela kroppen.  Visste inte riktigt hur jag skulle reagera eller hantera den. Men den sa åt mig att nått inte var  som det skulle. Neos andning började bli tung och vi sade till sköterskorna som lyssnade på hans lungor och enligt dom så lät allt bra. Men jag kände  att nått inte var som det skulle, nått var annorlunda, vi sa till igen och även denna gång lät allt bra.

Efter en liten stund så blev mina farhågor alldeles för sanna. Neos andning kraschade,syremättningen var nere på 1%. Just den siffran på skärmen, de ögonblicket, är insvetsat för evigt. Det blev akut och människor strömmade in på salen för att hjälpa våran son.Det visade sig senare att respirator tuben gradvis hade glidit upp och Neo fick kämpa med andningen på egen hand. Han kämpade tills han inte orkade mer.

Det var den gången som jag trodde att vi skulle förlora honom. Jag orkade inte se utan lämnade avdelningen, satte mig på toaletten och höll på att svimma. Jag orkade inte hantera alla känslor länge. Så liten som jag kände mig då har jag aldrig gjort och kommer med stor säkerhet aldrig göra. Då var det som jag fick uppleva den för första gången, mammainstinkten. Jag förstod det inte just då utan det kom senare efter fler liknande situationer. Jag fick uppleva det osynliga bandet mellan mor och son. En inbyggd förbindelse.

Jag lär känna mig själv och lär mig att lita på  instinkten som jag trodde bara var något påhitt men nu vet jag att den existerar i verkligheten och jag litar på den mer än någonsin…