Rum 320.

Vi återvände till den plats som för några år sedan var vårat hem. Det kändes som tiden här hade stått stilla och allt var precis som vi lämnade den.  Dom evighetslånga korridorerna. Lukten som fullständigt överväldigar en. Känns som den kryper in i huden och tar sig till alla tänkta bara vrår i kroppen. Den är speciell, vet inte om det är plastmattan som avger den. Alla rum är uppbyggda på precis samma sätt och ser identiska ut.Vibrationerna i väggarna när dörrar öppnas och stängs. Dörrar i prydliga rader. Rums nr 320 minns jag än idag.

Jag är  tacksam för att Karlstad sjukhus har ett patienthotell vilket absolut inte är lika självklart på andra ställen i Sverige. Att vi fick vara nära Neo och att sträckan dit var bland de kortaste som gick att uppnå. Man kunde gå ner säga god natt, att bara gå ner för att pussa honom, för att se honom för att få den där oron i kroppen att lägga sig för en stund. Att få uppleva Neos mest vakna perioder när han blev lite äldre som alltid kom på kvällen. Att vi fick vara med vid hans sida och uppleva allt som hade med vår prins att göra. För de är jag evigt tacksam!

Denna gång kom vi tillbaka på helt andra villkor. Nu var vår prins med som utforskade varje meter av rummet. Denna gång kom vi tillbaka utan apparater, sladdar och slangar. Utan Neos säng på hjul. Allt de som vi kämpade för några år sedan för och nu har vi kommit dit. Tillfredsställelsen över de målet räcker inte ord till för att förklara.

Kände även på mig innan att denna vistelse att de skulle bli jobbig  mentalt med minnen osv, för många av dom är jobbiga.  Men man försöker bygga upp en slags mur för att stöta bort allt som har med ordet obehagligt att göra. Man tror sig byggt upp muren relativt starkt men gång på gång man kommer till någon minnes framkallande situation så faller den ihop lika lätt och enkelt som ett sandslott.

Jag förstår inte att några fjuttiga siffror kan sätta så mycket skräck i ens kropp…