Komplikationer

Ibland känns de som livet är ute efter att jävlas med en. Hänt såå otroligt mycket den senaste tiden både bra saker men samtidigt oerhört jobbiga och påfrestande saker så jag känner mig mentalt helt färdig om jag ska vara helt ärlig!

Som jag tidigare skrev så vart de komplikationer med Alvin. Inte själva förlossningen för den gick bra. När Alvin kom ut så var han kritvit. Men det var inte för andningen utan han skrek direkt. Efter några minuter kom det en läkare för att undersöka honom och de visade sig även att han hade svårt att syresätta sig själv. Vi hamnade på avd 10 (igen) vi som hade hoppats att slippa det denna gång. Ett blodvärde togs och det visade sig snabbt att vår lille prins hade extrem blodbrist. Det låg på 50 och nyfödda ska ligga på 150. Läkarna hade då redan sina misstankar om vad det handlade om. Efter 2 ganska rejäla blodtransfusioner så vart Alvin piggare och piggare för varje dag. Så småningom så försvann syrgasen och han kunde syresätta sig bra själv tack vare blodpåfyllningarna som han fått.

Vi fick ett familjerum på avd 10 så vi kunde börja ta hand om Alvin själva när han blev mer stabil. Dagen innan vi fick åka hem kom en läkare (den läkare som även hade hand om Neo när han var en fågelunge) en av de bästa läkarna vi förövrigt någonsin haft och konstaterade det de hade trott. Ett blodprov hade innan tagit på mig för att se om jag bar på Alvins antikroppar i mitt blod vilket jag gjorde och som bekräftade diagnosen.

Så här är det: Min moderkaka hade bildat kärl som i vanliga fall inte ska finnas. Dessa kärl har lett i princip hela Alvins blodvolym ut till mitt blod. Så våran lilla hjälte har med stor säkerhet haft de tufft flera månader i magen och kämpat som tusan med att återbilda allt blod som han förlorat men inte klarat de. Läkaren sa de att hade jag kanske gått längre så hade våran prins kanske inte orkat hela vägen iom den syrebrist han haft i magen. Hemska hemska tanke. Hade han förlorat så mycket blod vid förlossningen så hade han inte klarat sig. Kroppen är så finurlig att när det blir så prioriterar kroppen de blod som finns till hjärta och hjärna vilket de gjort i Alvins fall. Ett ultraljud gjordes på hans hjärna för att se att det inte uppstått nån blödning iom den syrebrist han haft men allt såg bra ut så vi kunde andas ut.

Han mår idag bra (ska inte leda till komplikationer i framtiden) och vi kämpar på med amningen här hemma. Efter ett test med amningsnapp så har det funkat jättebra, en oerhört bra uppfinning. Nu har han varit sondfri 2 dygn och hoppas de håller i sig. Ny vikt på lördags som förhoppningsvis är bra så att vi kanske kan plocka bort sonden.

Ett sådant fall ser läkarna var tredje till vart fjärde år  i Värmland. Ibland vet jag inte om jag ska skratta eller gråta…

Nu är han här!

Varit dålig uppdatering på sistone men det har hänt oerhört mycket att jag varken haft ork eller lust att blogga.

Den 18/8 kl 16:41 föddes våran son. Han vägde 3421 gr och var 51 cm lång. Helt bedårande liten pojk som har haft de tufft i magen. Det har varit komplikationer vilket gjorde att vi legat på NEO i några dagar. Vi fick komma hem igår.

Skriver mer om komplikationerna i ett annat inlägg och förlossningsberättelse kommer att dyka upp men inte nu…

Sista besöket på mvc

Igår var det förhoppningsvis det sista besöket på mödravårdscentralen innan den lille behagar att komma ut. Sandrah var så snäll och följde med/skjutsade ner mig när tony var tvungen att hoppa in några timmar på maxi.

Inget stick i fingret denna gång, så inget järnvärde blodsocker osv. Blodtrycket var på 120/66, sf måttet var 35 och hjärtslagen låg på mellan 140-150. ingen vikt med tippar på kanske 17 kg+ nu.

Lite prat om smärtlindring vid förlossningen men jag tar det lite som det kommer eftersom jag inte alls vet hur allt kommer bli och hur jag kommer reagera och hur länge det kommer ta. Men jag vet så mycket som att jag inte tänker ligga och vara vrång enbart för att ta så lite som möjligt.

Idag har jag haft lite sammandragningar till och från hela dagen så vi får hoppas att de gör nån nytta. På Fredag är det bf dagen men rent spontant känns de som om jag kommer gå över men man ska aldrig säga aldrig. Allt börjar verkligen kännas så påtagligt. Det kan ske vilken dag som helst nu och de häftigaste är att nu är det verkligen fritt fram. Ingen oro längre över att det är förtidigt och jag fullkomligt älskar den känslan.

Min graviditet över lag har varit helt fantastiskt förutom  illamåendet/spyandet till v 20 och att jag blev inlagd i v 31. I princip inga krämpor alls faktiskt och de sista veckorna nu så har jag bara njutit. Älskar verkligen att vara gravid och tänk att vi snart vandrat hela vägen till bf dagen. Trodde aldrig att vi skulle komma ända hit.

♥Kom ut nu! Vi vill så gärna träffa dig! ♥

Vårat drömmars mål!

Idag gott folk så har vi uppnått vårat dröm mål! Idag har vi en bebis som inte blir klassad som underburen längre. Det känns så overkligt att vårat största mål nu är uppfyllt. Idag så gick jag in i v 37+0 och ord kan inte ens snudda på allt de som vi känner. Vi kommer få en stor bebis, en bebis som inte behöver kämpa för sitt liv, en bebis som kan andas själv utan maskiner. Kort inlägg men jag kände att jag var tvugnen att dela med mig. Är såå oerhört glad och lättad. Bara 3 veckor kvar till bf.

♥Vi längtar så efter att få träffa dig där inne♥

v 37

Idag så har jag gått exakt 12 veckor mer än va jag gjorde med Neo. Det är enorm glädje och enorm sorg på samma gång, sorg över att Neo inte fick chansen, den känslan får hjärtat att värka hårt. Samtidigt njuter jag fullt ut.

Jag älskar att vara gravid. Jag mår så himla bra. Känner mig inte tung alls bara otymplig när jag ska göra vissa saker. Att känna rörelser från den lille där inne är obeskrivbart och nyfikenheten på vad det är för liten krabbat växer sig större för varje dag som går. Snart får vi träffa dig. Dagarna går fort och idag är det 25 dagar kvar tills BF som är den 17 augusti. Jag tror benhårt på en pojk medan alla andra tror benhårt på en tjej.

Mvc besöken blir allt tätare och det gör det hela ännu mer verkligt att vi snart ska få en liten. Blodtryck och sockervärdet har bara varit fint. Viktmässigt har jag hittills gått upp 15 kg och sfmåttet låg på 33,5 och hjärtljuden låg igenomsnitt på 135. Ska dit nästa tisdag igen. Alltid lika spännande!

Har förberett det mesta här hemma också. Vaggan är bäddad och alla kläder är tvättade och ligger i byrålådan och väntar på att bli använda. Har även införskaffat en vagn. Blev en emmaljunga city cross 05, begangnad duovagn som nog kommer bli bra (ogillar verkligen barnvagnsdjungeln som finns) Blir nog att införskaffat en ståbräda för kortare stunder men vi är fortfarande rådvilliga över hur vi ska göra med att få med båda barnen. Men de löser sig nog.

Tänk att du snart är här. Vi längtar så oerhört efter att få träffa dig♥

v 37 (36+2)

Sjukhusvistelse för min egen del

Förra torsdagen vid en extra koll av min tapp så konstaterades det fort att den hade minskat 1,5 cm på 2 veckor vilket är ganska mycket. Läkaren som utförde undersökningen tyckte att jag skulle bli inlagd först och främst för att få 2 kortisondoser för att påskynda bebisens lungor. Så det var precis de jag blev. Fick direkt en en dos kortison och en dos bricanyl ifall jag hade värkar som jag inte kände av. Bricanylet hoppas jag att jag slipper igen för tusan va hjärtat började banka och jag blev helt skakig. Även koll av bebbens hjärtljud 2 gr om dagen som var bra hela tiden. En pigg och alert liten krabbat därinne.

Ordinerat sängliggande, fick bara gå på toan, maten hämtade sköterskorna. Blev kvar till på måndag då de gjorde en ny tappkoll och då hade den ökat till ca 3 cm vilket var en oerhörd lättnad. Så i måndags fick jag åka hem till mina älsklingar igen, underbart!!!

Sängliggande här hemma med. Får hämta mat och gå på toaletten. Tristessen är stor men de är bara att stå ut för nu är de faktiskt inte så många veckor kvar. Läkaren sa att risken är större att jag får för tidigt än går tiden ut, hoppas innerligt på v 34 för då görs det inget om bebben vill ut.

Var på ny koll igår och då var tappen 3,3 cm så vilan har gjort sitt så de är bara att fortsätta. Det enda negativa var att tappen kändes mjukare men inget som oroat mig så mycket, huvudsaken är att det är stängt. Av de lilla som jag tillät mig att njuta är som bortblåst och nu hoppas jag innerligt att jag kan gå några veckor till innan bebisen vill komma ut.

Så ligger de till gott folk!

v 30!

Idag är jag i v 30, (29+0). Kan ni förstå? För det gör verkligen inte jag. Att jag kommit ända hit. Ofattbart och helt underbart. Lyckan att få höra bebisens hjärtslag som jag aldrig hann göra med Neo och de låg på ca 145.  Har inga krämpor alls eller ja börjar få ont i ryggen eller en misstänkt ischias nerv som kommer i kläm om jag gått mer än vanligt annars mår jag prima. vågen står nog nu på ca 10 kg + sen inskrivningen, järnvärdet 121, blodsocker bra och likaså blodtryck. Tillväxten på magen följer kurvan precis som den ska.

Fortsatt sjukskriven 100% och alla extra koller har visat ett oförändrat läge vilket känns underbart. Nu har de trappat ner till extra koll varannan vecka vilket i detta läge känns helt okay för mig. För varje vecka som går så njuter jag lite mer och slappnar av lite mer men klart alla jobbiga tankar finns fortfarande i bakhuvudet, men de gör sig inte lika påminda som de gjorde för några veckor sedan.

Det är full rulle där inne och det är helt obeskrivbart att känna bebben buffa omkring. Håller min tidsrytm bra och låter mig sova om nätterna förutom att jag måste springa upp och kissa stup i kvarten. Är så nyfiken på vad det är för en liten krabbat där inne men nu dröjer det inte så länge innan vi får träffa dig ♥

v 30 (29+0)

24+3

Jag känner mig inte gravid men när jag tittar ner så går det inte att missa bebismagen längre. Den bara  växer och växer, sparkar som känns i princip hela tiden. Men trots det så kan jag inte förstå att jag är gravid, att vi ska ha en liten bebis inom en snar framtid. Jag är ganska säker på att det känns som de gör iom att det blev som de blev sist. Oron blev inte direkt mindre när vi på första livmodertappskollen fick konstaterat att min tapp är kortare än standardmåttet som är 4 och min är 3. Blev sjukskriven direkt 100% med ordinerad lugn och vila. När vi kom hem bröt jag ihop. Av de lilla som jag nöjt så försvann precis varenda gnutta av det. Alla koller som varit efter den har allt varit oförändrat och hoppet har växt lite över att detta kanske kommer gå vägen. För varje vecka som går så kan man pusta ut lite till.

Men idag är en dag enbart fyllt med oro och rädsla. Dagen började med paniktårar och kommer säkerligen sluta med tårar. Idag känns det som jag är inne på övertid, nu denna tid så är jag gravid för första gången. I skrivandes stund i denna tid med neo så hade han mött världen för ca 6 h sen.

När jag ser ner på magen nu så kan jag inte förstå att de som växer där inne kan överleva utanför magen. Jag har beviset att det går. Min underbara son trotsade alla odds och överlevde. Jag önskar mer än nått annat att neo skulle få den chans som förhoppningsvis barnet jag har i magen nu kommer få. Varför fick inte han den chansen?

Jag får panikkänslor av att bara tänka hur jävla orättvist saker och ting ter sig ibland. Önskar jag kunde känna glädje över det nya livet i magen och inget annat men det enda jag känner är paniken och orättvisan över hur neos start blev och känslan av att jag vet att neo aldrig någonsin kommer få uppleva den start som han är värd,som alla barn är värda gör mig förlamad. Inget kämpande över liv och död, inga mekaniska andetag från en respirator, ingen hjärnblödning, inga otaliga operationer. Livet ska inte börja så.  Jag vill njuta men jag kan inte. Det går inte. Idag är det 24+3. Idag är dagen vårat mirakel mötte världen för allra första gången. Det var nu våran resa började, en resa som aldrig kommer ta slut. Idag kommer allt till ytan och jag önskade att jag kunde beskriva för er hur det känns men inga ord i världen kan göra det. Mina tårar visar men orden finns inte.

Min älskade underbara son, jag Ska göra allt i min makt för att du ska få de bästa liv, bara det bästa är bra nog men inte ens det känns tillräckligt med tanke på allt som du gått igenom och vunnit. Älskar dig överallt annat på denna jord!

Rutin ultraljud och specialistmödravården

Igår så var vi på rutin ultraljudet och allt såg ut precis som de skulle. Bebisen hade allt som den skulle och vi bad extra om att kolla om detta barn har LKG men allt såg helt ut, sen är inget 100% men vad hon kunde se såg det ut som de skulle. Helt otroligt att kunde se de 4 kamrarna i hjärtat på någon som är så liten. Ca 19 cm var bebisen  och rörde sig som en tok där inne så de var svårt att få en bra ulttasljudsbild. Skulle kunna legat där hela dagen för att se vårat andra underverk. Magiskt ♥. Min absolut första känsla var att det är en pojke. De lär märkas vid förlossningen.

Efter ultraljudet var det dags för första besöket hos specialistmödravården. Det blir tydligen inga extra koller på moderkakan utan de blir att kolla livmodertappen i v 23 och v 28. Lite frågor om hur förra graviditeten var osv. Kände mig inte så värst tryggare om jag ska vara ärlig efter de mötet.. Men eftersom de inte vet till 100% varför de blev som de blev förra gången så förstår jag att de nog kan vara svårt att veta exakt vad man ska kolla efter. Dom la första kollen innan vecka 24 för att lugna ner mig lite. Hoppas dessa undersökningar bara kommer visa positivt resultat.

v 20

Jag trodde när jag blev gravid att det skulle spruta ut inlägg här på bloggen men det har snarare blivit tvärt om. Missförstå mig inte nu detta barn är sååå önskat och välkommet och något som tagit oss flera år så det är inget som bara kommit nu. Jag tror det är mycket rädsla som håller mig tillbaka för tänk om det inte skulle gå vägen!?

Kan för det första säga att jag njuter inte alls på samma sätt som jag gjorde när jag väntade Neo. Det är inte riktigt den där superjobbiga oron som har kommit än heller men jag tror den snart kommer att dyka upp. Igår gick jag in i v 20 så ca 10 veckor framåt kommer nog kännas väldigt tuffa. Man försöker inte tänka på det men det sitter och maler på där inne i huvudet vare sig jag vill det eller ej.

Som sagt igår fick jag in i v 20 så fram tills nu så har det gått väldigt fort men det är så mycket runt omkring som upptar min tid så man tänker inte lika mycket som jag gjorde när jag  väntade Neo.Från v 6 till v 16 har det känts som en enda lång magsjuka med kräkningar 1-6 gr per dag och illamående dygnet runt. Så jag och spyhinken har varit bästa polare. Nu har det tack och lov gett sig men de kommer dar jag kräks men inte alls lika ofta längre. Förutom illamåendet har jag mått bra. Inga andra krämpor.

Började känna rörelser från den lille i v 15 och tony kände med handen på magen en vecka senare. Denna lille är mycket lugnare än vad neo var för då var de full rulle hela tiden. Jag fullkomligt älskar att känna den lille böka omkring där inne♥

Jag tror på en pojk till och Tony tror en tjej så det ska bli spännande att se. Imorgon ska vi på rutin ultraljud och vi ska inte ta reda på kön även om de kliar lite i fingrarna på mig men de får bli en överraskning precis som med Neo. Imorgon har vi även fått en tid till specialist mödravården för ett möte, antar att de är lite planering med uppföljningar osv.

Slänger i en magbild från idag (19+1) för de har jag inte heller varit så generös med. Tycker de fortfarande är jobbigt att se magbilderna med Neo så där har vi förklaringen varför jag nästan inte tagit några. Den där jäkla rädslan igen…