Tänk vad åren bara knatar på. Idag är det en sådan där dag som man har lite extra fast i minnet. I dag för exakt 3 år sedan skulle Neo födas. Denna dag var den beräknade dagen Neo skulle ha mött världen för första gången. Tagit dina allra första andetag själv och allt det där självklara som man tar föregivet. Nu vet väl de flesta att så inte blev fallet. Årstiden byttes ut mot en annan, mot sommar. Tiden blev inte 40 veckor även de byttes ut mot 24+3.
Denna dag är en ”tänk om” dag. Hur hade varit liv sett ut om Neo kom när han skulle. Ja jag vet att det är fel att grubbla över saker som man inte på något sätt kan påverka men jag kan inte rå för det. Jag känner sorg och samtidigt glädje. Allt gick inte bra och samtidigt så gjorde det de med tanke på situationen och allt det som han drabbades av. Man ser allt ur olika synvinklar. Jag måste få sörja för det får mig att inse att livet just nu inte är så pjåkigt trotts allt. Våran resa kunde ha fått ett helt annat slut.
Varje kväll när han somnat så lyssnar jag på hans andetag. Dom lugnar mig och fyller mig från topp till tå av lättnad. Han kan ta dom helt själv vilket inte alltid har varit självklart. Men nu kan han ta dem på egenhand utan maskiner. Hans alldeles egna andetag. Jag kan ligga där bredvid honom hela natten och bara lyssna på vart endaste ett och vara evigt tacksam…
För lite drygt 3 år sedan var vi här
Och nu har vi kommit ända hit!
Från en prematurmammas hjärta. 