Vem är jag?

Dåligt med inspirerande ord på senaste tiden från min sida. Mina tankar och funderingar på livet har varit lite överallt så jag vet inte riktigt hur jag ska lyckas samla ihop dem riktigt för att låta människor förstå.

I princip all min vakna tid går till andra och då mesta dels prinsen. Tro mig jag vill inte ha det på något annat sätt men jag känner att mitt i allt så har jag glömt och tappat bort mig själv.Vem är jag förutom mamma till ett funktionshindrat barn? Vad har jag för drömmar? Vad tycker jag om? Vart är min identitet?

Jag vet att jag inte enbart har vandrat mina egna vägar här i livet utan lagt alldeles för mycket vikt vid vad andra människor tycker. Som jag skrev i ett tidigare inlägg att för andra kan jag vara stark men när det kommer till mig själv så är jag svagare än svagast. Jag känner att jag så sakteligen börjar rucka lite på den meningen och även den med att jag bryr mig för mycket om vad andra ska tycka. Jag har tagit den lätta vägen i mina yngre år enbart för att jag inte orkat göra det på något annat vis. Jag känner nu med några visa år i baken att man lever bara en gång. Livet är alldeles för kort för att inte göra det som man själv vill. Jag vill inte sitta där på ålderns höst och ångra allt som jag inte vågade göra. Jag har fortfarande en lång väg att vandra och jag vet inte om jag någonsin kommer vandra vägen fullt ut men jag ska innerligt försöka och kämpa för att nå dit.

Jag vill inte längre vara den som alla andra förväntar sig att jag ska vara. Jag vill vara den jag är för mig själv! Tack mitt hjärta för att du på ytligare en punkt har ändrat min inställning. Du gör mig till en bättre människa var eviga andetag som jag tar. Det känns som om det är dig jag gått och väntat på hela livet…

Jag vill lära människor sanningen!

För mig så var det så fundamentalt att alla människor skulle förstå. När så inte var fallet, varenda gång, bröt jag ihop. Jag var en nybliven funkis mamma och jag visste inte hur jag skulle leva upp till den rollen. Jag var oerfaren. Jag vände ryggen till allt som hade med fördomar att göra. Jag ville inte veta av dom och när de väl kom som en smäll i ansiktet så blev jag totalt förlamad. Jag var feg! Jag visste helt enkelt inte hur jag skulle hantera allt!

Vem har rättighet att använda min sons diagnos som ett skällsord? Svaret är så simpelt och så lätt: Ingen!

Nu flera års erfarenheter rikare så har jag växt som människa. Jag känner att jag reagerar mognare på flera punkter och känner mig innerligt stolt över mig själv för de. Jag har fortfarande lite svårt för att det inte är fundamentalt för människor att veta Neos historik för mig är den så självklar, jag jobbar på det varje dag. Har svårt att förstå varför människor tar avstånd till Neo bara för att han har ett handikapp. Har märkt att människor inte vågar behandla Neo på samma sätt som andra barn och det gör mig innerligt ledsen.

Fördomarna tar jag på ett helt annat sätt nu. Vänder inte ryggen till dem längre. Jag försöker med all min kraft bekämpa dom. Första gången jag vågade säga ifrån så kände jag modet växa nått kopiöst och jag likaså. Känner jag att jag kan förändra en människas synsätt på detta så har jag lyckats. Jag vet att det är okunnighet som är den största boven i dramat.  Jag vill lära människor sanningen. Den riktiga sanningen! Så till er alla där ute:

Våga säga ifrån!

Det osynliga bandet mellan mor och son!

Underlig känsla det är att säga emot människor med enorm erfarenhet inom sina yrken så  som läkare när dom ger råd och alternativ. När jag känner innerst inne att jag har rätt och vet att det inte kommer att fungera. När instinkten  säger något helt annat. Till en början så vågade jag inte riktigt lita  på den  men med tiden så vet jag att den ofta är 100%  rätt.

Har en specifik händelse i minnet när jag tänker på detta. Vi låg på sjukhuset i Uppsala. Det var en utav dom dagarna är livet hängde på en skör tråd och tårarna var en stor del av varje dygn. Neo hade lämnat sin kuvös och låg på mitt bröst när jag plötsligt fick en känsla som inte var av det behagliga slaget, gick som en rysning genom hela kroppen.  Visste inte riktigt hur jag skulle reagera eller hantera den. Men den sa åt mig att nått inte var  som det skulle. Neos andning började bli tung och vi sade till sköterskorna som lyssnade på hans lungor och enligt dom så lät allt bra. Men jag kände  att nått inte var som det skulle, nått var annorlunda, vi sa till igen och även denna gång lät allt bra.

Efter en liten stund så blev mina farhågor alldeles för sanna. Neos andning kraschade,syremättningen var nere på 1%. Just den siffran på skärmen, de ögonblicket, är insvetsat för evigt. Det blev akut och människor strömmade in på salen för att hjälpa våran son.Det visade sig senare att respirator tuben gradvis hade glidit upp och Neo fick kämpa med andningen på egen hand. Han kämpade tills han inte orkade mer.

Det var den gången som jag trodde att vi skulle förlora honom. Jag orkade inte se utan lämnade avdelningen, satte mig på toaletten och höll på att svimma. Jag orkade inte hantera alla känslor länge. Så liten som jag kände mig då har jag aldrig gjort och kommer med stor säkerhet aldrig göra. Då var det som jag fick uppleva den för första gången, mammainstinkten. Jag förstod det inte just då utan det kom senare efter fler liknande situationer. Jag fick uppleva det osynliga bandet mellan mor och son. En inbyggd förbindelse.

Jag lär känna mig själv och lär mig att lita på  instinkten som jag trodde bara var något påhitt men nu vet jag att den existerar i verkligheten och jag litar på den mer än någonsin…