Min piercing!

Min kamera har spårlöst försvunnit och varit borta i över 2 veckor. Har vänt upp och ned på det mesta här hemma utan nått resultat tyvärr. Tänkte visa vad det var som jag gjorde för några dar sen trotts att de flesta hade invändningar. Just nu är jag svullen och öm. Går och kollar i spegeln hela tiden för att se om jag verkligen passa i de, väldigt ovant. Ska blir skönt sen när jag får byta till en mindre ring för denna är lite för stor. Dåliga mobilbilder men bättre än inget iaf.

Skador som aldrig kommer att läka!

Jag är en väldigt funderande människa om det mesta som har med livet att göra. På senare tiden så det blivit lite mer på den fronten. Mycket nytt och en del känslor som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera.

Bär omkring på en känsla som jag inte riktigt kan sätta ord på. För den representerar  är både lycka och sorg på samma gång. Lycka över att inte vara ensam och stor glädje och lättnad över att ha hittat någon som förstår vad den sorgen representerar. Dåtiden hinner i kapp.

Tiden en gång för längesen har satt sina spår. Har gett mig skador som jag tror aldrig kommer att läka.  Dom påverkar min vardag mer eller mindre. Jag har lärt mig att leva med mina brister men påfrestande när människor som står nära verkar helt oförstående. Jag är den jag är och inget som jag  kan radera. Jag måste acceptera mig själv och mina brister. Att försöka vandra min egen väg oavsett vad andra tycker och tänker. Nu gäller det bara att hitta styrka för att klara av dessa punkter. Jag vet att detta kommer bli en kamp!

Jag kan vara stark för andra men när det kommer till mig själv så är jag svagare än svagast!

Only one.

Vi njuter av varje dag till fullo utan sjukhus besök. Framstegen etablerar sig i rask takt och sätter lycka i hjärta och själ.

Mitt musiksinne har vaknat till liv igen efter en lång tid i ide. Nu känner jag hur har jag klarat mig utan musik så länge för jag för en underbar må bra känsla i magen när man får lyssna på musik som man gillar. Nu har jag gått och kärat ner mig i Yellowcard. En låt som har satt sig lite extra som jag tänkte dela med mig utav, only one.  Låttexten är  a och o i en låt för egen del. Denna låt har allt för mig för och jag överdriver inte när jag säger att den går på hela dagarna. Dock är den akustiska live versionen av denna låt bättre finns dock inte på Youtube utan Spotify.

Eftersom jag inte riktigt fattar hur man bäddar in en video så får ni klicka på länken nedan!

Only one

Gudomliga lockar!

Jag fullkomligt älskar att  stoppa in näsan i prinsens hår och suga åt mig den ljuvliga doften. Att köra in fingrarna i de gudomliga lockarna och i det vågande självfallet.Smeka och pussa dina mjuka rosenkinder.Suga in doften ytterligare ett snäpp. Det gör mig avslappnad på de flesta plan, det får mig lugn ända längst in. Din doft sätter mig i harmoni med mig själv. Du mitt hjärta gör så att jag känner mig okrossbar. För dig så orkar jag allt!

Jag får passa på att riktigt njuta för snart försvinner dom för ett tag…

CPUP+Hjärnröntgen under narkos.

Tisdag

Armar och ben har böjts i alla möjliga kombinationer. Vinklar på leder har mätts och noggrant noterats på papper. Lekstunden med sjukgymnasten var den bästa. Alla värden utom två var samma som förra gången. Rörelsen i handlederna har ökat och stelheten har minskat tack vare alla stretching vi har morgon och kväll. På slutet tyckte Neo det var nog att visa upp sina skills men förövrigt så var han väldigt tillfredsställd och nöjd. Han är fortfarande väldigt mjuk i kroppen som både är på gott och ont. 6 månader tills nästa böjande och mätande igen.

Onsdag

Idag var dagen som så länge bekymrat mina tankar, hjärnröntgen under narkos. Neo fick bedövningssalva över de ställen som var stickbara och kort efter det lugnande medicin i rumpan. Som förra gången så skrattade Neo åt allt hela vägen till röntgen. Ytligare ett ärr på handryggen som nu smälter in bland alla andra oräkneliga stick. Det som var olikt denna gång  jämfört med alla andra var att Neo inte reagerade över huvudtaget på sticket så nu är jag stort fan av bedövningssalvan som jag i nuläget helt glömt namn på.

Sömnmedlet sprutades in och sekunderna var få innan Neos ögon började rulla bakåt, andningen blev hackig, lelösheten satte skräck i varenda cell i min kropp och syrgas behövdes en kortare tid. I den stund hade paniken forsat över mig och jag fick ihärdigt blinka bort den extra vätska som samlade sig i ögonen. Går inte att beskriva. Efter några minuter började han öppna ögonen igen och allt eftersom minuterna gick så började han blir sig själv igen ,jag kunde andas ut. Även denna gång klarade han narkosen bra utan någon som helst komplikation och nu är det bara att invänta svar som brukar ta ett tag. Blir det bestämt att det blir botox i handen/armen efter mötet den 19 mars så vet jag att ytligare en sådan situation kommer att ske inom snar framtid. Helt ärligt från hjärtat, det gör mig livrädd!

Hur oändligt många gånger jag kommer få uppleva sådana situationer så kommer  varendaste en alltid kännas som den första…

Chock!

Jag försöker med omsorg välja ut beskrivande ord för denna stund men chocken gör det väldigt svårt. Minna sinnen är bedövade.

Idag så har ica maxis tak i Kristinehamn rasat in, Tonys arbetsplats. Larmet kom 12:42 och Tony skulle ha börjat jobba kl 15. Jag är så obeskrivbart tacksam att han inte var där och att inga har skadats. Raset började vid fruktavdelningen där Tony jobbar. Tankarna bara rusar just nu.

Mina tankar går till all personal och alla kunder som var där när detta hände. Tonys frustration över att inte kunna hjälpa till blev väldigt påtaglig så han åkte dit  för att stötta sina vänner/sina kollegor. Som det ser ut just nu så har inga skadats eller dött.

Känner att tårarna är är fruktansvärt nära. Tårar av chock, rädsla och stor tacksamhet. Har så svårt att ta in allt. Detta är nått som aldrig får hända…

Tak rasade in på ica maxi. (Aftonbladet)

Tak rasade in på ica maxi. (VF)

Tak rasade på ica maxi. (NWT)

Tak rasade in på ica maxi. (Expressen)

Bilder inifrån  maxi taget från Bergslagens räddningstjänst. Där vid frukten jobbar Tony. Sätter sig som en klump i magen vad som kunde ha hänt honom. Mycket ”tänk om” tankar just nu.

Här har vi inte bristvara på den viktigaste vinter os varan!

Här har vi  inte bristvara på den viktigaste vinter os varan.

Gårdagen innehöll snöfall hela långa dagen. Den enda utgången var när jag var tvungen att bege mig ut för att skotta enorma mängder snö. Senare på dagen fick tony  ta bort snö från taket som hade kommit upp i stora mängder. På vår baksida överdriver jag inte när jag säger att det är 1 m snö.

Jag är en sådan människa som inte utövar några vintersporter förutom pulkdragning (om det ens räknas) men ändå fullkomligt älskar jag snö. På nått sätt ger den mig ett stort inre lugn  sen är den  även  så vacker att titta på. Men nu tycker jag det börjar komma upp i skrämmande mängder och hoppas att detta var den sista snön innan vårens solstrålar börjar kika fram. Hoppas dock att snön får ligga kvar att tag till innan det skedet kommer. Tänk en strålande vacker vinter dag , svårt att slå de!

Blir mycket vinter os tittande nu när vi bunkrat upp oss inomhus. Att få smaka på os medaljörernas lycka och segerns sötma är något som jag definitivt skulle vilja göra nån gång i livet. Ytterligare en sån där känsla som jag tror är helt omöjlig att beskriva om man inte själv fått uppleva den. Att se dom kämpa och att se dom vinna går som en rysning i hela kroppen av av lycka och tårarna är inte långt bort…

Våran baksida.

Har en stenmur som nu är helt osynlig för ögat.

Dagen då jag var tvungen att starta om mitt hjärta!

Det lilla samtalsrummet som vi satt i kändes klaustrofobiskt. Instängdheten och allt de som rummet stod för fick min mage att vända sig ut och in på några få sekunder. Våran läkare satte sig ner lugnt och sansat och jag såg på henne att nått inte stämde. Hennes ögon förmedlade något som jag inte ville veta om eller acceptera. Något man så starkt försökt att förtränga.

Efter en stund som då kändes tidlös kom orden: Neo har en hjärnblödning. En ganska stor blödning i hans högra hjärnhalva och vi vet inte hur utgången kommer bli för den redan  lilla och väldig sköra killen så vi får ta en dag i taget.

Det brast och det brast så totalt till den gräns att det kändes som hjärtat stannade. Jag ville inte längre finnas till. Ovissheten över om vårat barn kommer få följa med oss hem eller inte var för mycket att ta in. Det gick bara inte. Tårarna kom helt okontrollerat och det gick inte att få stopp på dem. Har aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv och jag  hamnade i ett tillstånd ord inte kan förklara.Efter den stunden så visste jag att tårar aldrig kan ta slut. Men jag var tvungen att starta om mitt hjärta. Jag var tvungen att kämpa av all min kraft för denna lilla kille och för mig så fanns det inget annat alternativ. Kärleken till denna lilla varelse man som man bara sett några dar i livet var så enorm och så stark och ibland skrämmande. Skulle man våga tillåta sig själv älska någon så villkorslöst när man inte visste om hans hjärtslag skulle bli permanenta?

Det var dagen vårat liv förändrades på ytterligare ett plan…

Alla hjärtbarns månad!

Om kampanjen alla hjärtbarns månad!

Varje år föds tusentals barn i Sverige med hjärtfel. Behovet utan gåvor är enormt. Du kan enkelt hjälpa till och visa ditt stöd genom att starta din egen insamling här.

I år är hjärt och lungfondens mål att samla in 10 miljoner kronor till Gertrud- ett videonätverk som ska knyta samman barn hjärt mottagningar över hela landet samman och göra hjärnbarn vården mer tillgänglig och jämnlika för alla barn, oavsett vart i Sverige de bor.Pengarna ska dessutom räcka till minst tre doktorandtjänster inom barnkardiologi.

Tyvärr så gick det inte att lägga in mitt  hjärta här men tryck på länken så kommer ni dit.

Mitt hjärta

Hjälp oss att nå målet genom att starta din egen insamling

Början!

Välkomna alla till min nya blogg som kommer fyllas med kärlek, lycka,sorg, framsteg, minnen, uppelvelser och mer där till. Som ni ser så finns det flikar längst upp med olika kategorier och fakta  för att ge er bättre uppfattning och även en liten berättelse om Neos start ut i livet som inte blev som nån utav oss ens hade grunnat på en endaste sekund.

Saker häromkring kommer garanterat förändras från och till innan jag bestämmer mig och innan jag lär mig hur det funkar.

Början på nått nytt har inletts. Med måste jag säga blandade känslor eftersom jag är en sådan människa som hänger kvar vid minsta lilla grej oavsett om det är minnen eller matriella ting som har med vår resa att göra.

Hälsar er alla välkomna gamla som nya läsare!