Jag iakttar honom medan han strosar omkring i trädgården. Han älskar friheten av att bara vara. Vinden tar tag i löven och Neo stannar till och njuter av ögonblicket. Han älskar när löven fladdrar i vinden. De små ögonblicken i vardagen som han verkligen tar tillvara på, njuter för fullo. Det är så enormt vackert att se, livsnjutaren. Det skulle nog var och en utav oss behöva ta tillvara på lite mer frekvent.
Bakom honom fladdrar hans osynliga superhjältecape. Inte alla som ser den, men jag gör. Capen har virats om honom för värme i tuffa tider och därefter vecklats ut när fighten vunnits. För varje kamp som besegrats växer sig capen allt större. Jag ser den i varje fotsteg denna människa tar på jordens yta. En evig följeslagare sen födseln. Det var ofta att jag bara vill skrika ut det som ett värdsligt eko, för alla att höra. Men på senare tid så har det begäret minskat. Jag vet vilken enastående människa detta är och det räcker.
10 år. 36kg. En pojke som snart är ikapp sin mor. För 10 år sedan var detta så omöjligt att tanken inte ens existerade. Till det har vi nu hunnit komma. Jag måste nypa mig ganska rejält i armar och ben för att försöka förstå. Så hårt att det blir blåmärken. Årsdagen kommer och årsdagen passerar. 10 gånger nu. Tvåsiffrigt.
Från den lilla sköra fågelungen i kuvösen med mekaniska andetag till en pojk som varje kväll innan han somnar säger” mamma, äkar dig”! Och vet ni vad gott folk? Det kan jag leva på i all oändlighet. Till stjärnorna och tillbaka och allt det där.
Grattis min underbara son på din 10årsdag! (26/6). Önskar av hela mitt hjärta att jag kunde berätta för dig vilken fantastisk vacker människa du är. Men du kanske redan vet? Jag hoppas innerligt det. Det skulle vara lite av en dröm som går i uppfyllelse för mig.
.
Från en prematurmammas hjärta. 